Stig Larsson hyllade Knausgård i SVT’s Babel för några år sedan. En Larsson vars berömda självförtroende och maskhållning var på väg att krackelera, och som avslöjade ett tillkortakommande på det privatpsykologiska planet – det låter löjligt, jag vet, men det är sant. Larsson hade inte hade tillräckligt på fötterna för att tycka till om Knausgård. Jag fick intrycket av att han inte omfattade nyanserna i norrbaggens känslomässiga register, och mest därför tyckte att det handlade om en ”häpnadsväckande” litteratur, ja en litteratur som ”chockade” honom. Larsson har bjudit på mången intressant artikel, underhållande tv-intervjuer, och framförallt några riktigt bra böcker genom åren, men vid tidpunkten för framträdandet och sittningen med Knausgård i Babel var han inte tillräckligt samlad, inte nog formerad.
Livet tycks sedan ha blivit en allvarligare historia för Larsson efter diverse relations- och sjukdomsproblem. Han verkar ha närmat sig saker som han tidigare negligerade för det mer konstnärligt laddade kraftfältet. Ruskats om av livet och den litterära pretentionen har fått stå tillbaka för den mer personliga livserfarenheten. På gott och ont. För ett par månader sedan kom den självbiografiska När det känns att det håller på att ta slut. Visst material har skickats på noggranna remissrundor i blodomloppet, somt skulle behöva ta ett par vändor till. I samband med utgivningen blev det en hel del ståhej. Några tveksamma och verkligen plumpa skildringar av hans sexliv fick spridning i media. Och vad de högg! Ofta i en mer tvivelaktig anda än Larssons egen. Ett bra exempel på det hittar vi i premiäravsnittet av podden ”En varg söker sin pod” där Liv Strömkvist och väninnan Caroline Ringskog Ferrada-Noli tar sig rätten att göra narr av Larsson på ett rätt tveksamt sätt. Säger inte att han inte förtjänade kritik, men hmm, den raljerande tonen störde mig.
L o g g f i g u r 