Unknown Gender var vi och såg på Moriskan 1982-83. Feministiska girlfunkpunks från New York. Lynne Messinger (gitarr och sång), Cindy Rickmond (bas och sång) och Vivian Stoll (trummor). Mest kommer jag ihåg Cindy Rickmonds prima basspel. Och jag minns att Moriskan var ruffigare och inte så blankpolerad som den är idag. Öl för en spottstyver. Inga smålänningar med skägg, och inte pratade vi fotboll, men pussade gärna på både flickor och pojkar. Alla kvinnor i kulturen, samtida och bakåt i tiden tog man självklart intryck av. Det var inget man behövde bubbla om, men om det ändå behövdes så gjorde vi det, på ett lustfyllt och grundligt sätt. Zusammen miteinander. Tydligt, ja som på tyska.
Men det var speciellt under den här tiden. Jämställdhet kändes som en självklar utgångspunkt för anarkist-punk-kompisgänget då. Tror att individperspektivet vi hade var A och O. Tanke- och känsloutbytet. Långt från alla fixade det. En del missförstod, var skraja eller hade för svårt att närma sig egna bristfälligheter. Några blev så småningom aningens för drivna, smarta, och fyllda av sig själva. Andra blev vuxna och duktiga och glömde det mesta. Några hamnade på SVT’s kulturredaktion. Några tappade stinget och söp ner sig. Och de flesta som fattade galoppen är jag god vän med än idag.
L o g g f i g u r 