Ulf Linde

För en månad sedan gick den gamle konst/litteratur/musikkritikern Ulf Linde ur tiden. Han blev 84 år gammal. Han var ju ledamot av Svenska Akademin förstås, men också museiföreståndare, essäist, professor och på sin tid en vibrafonist i världsklass. Man lyssnade alltid till lite extra när man hörde Lindes röst. Det engagerade tonfallet. Hans initierade och småvassa kommentarer (ibland väl generaliserande, men alltid underhållande). Häromveckan fick jag korn på en bok med texter av honom som jag inte hade läst. Samlingen ”Jazz” – kåserier i Orkesterjournalen 1950-53 och två artiklar” (2004). Den stod i bokröran nere på Stadsmissionen här vid Värnhem. Jag köpte den på studs för en femkrona. Ett knippe roliga, vilda, varma och kloka betraktelser om livet, jazzen och en drös jazzmusiker av yppersta klass. Är man inte intresserad av jazz innan – så är det stor risk att man trillar dit efter att ha läst de välskrivna pärlorna. Det tidiga 50-talet levandegörs dessutom på ett fint sätt, med en uppseendeväckande modernitet och frihet i uttrycket. Lindes skrivkonst och förhållningssätt till kritikergärningen var sådan – fri, på ett livfullt och modernistiskt vis. Och både till form och innehåll känns ofta hans kåserier mer spännande än mycket vad den etablerade musikjournalistiken spottar ur sig idag.

• Boken finns att köpa för långt mer än 5 spänn här.

• Rekommenderar också memoarerna från 2008 ”Från kart till fallfrukt. 70 korta kapitel om mitt liv et cetera”. Recension i SvD som belyser Linde och boken bra.