Danny Kaye

Lördagsfilm tillsammans med familjen framför tvn. Eller var det mer söndagseftermiddagens tv-matiné? Jag minns inte riktigt. Det var ju också ett tag sedan, typ 1972. Men inte glömmer man rödtotten Danny Kaye, spillevinken med den verbala talangen och den mimiska begåvningen. Han var samtida med gårdagspostens Carmen Miranda, men de gjorde, vad jag vet, aldrig något tillsammans. Synd, båda var utrustade med utomordentlig känsla och timing. Kaye var dessutom en inspirerad snabbpratare. Och en skönsångare av rang minsann. Hans baryton hade en sammetsmjuk ton. Som i I’II Take You Dreaming ovan – en lagom sentimental scen i en övrigt småhysterisk och rolig film (The Court Jester, 1955). Samma behagliga röstläge hade han i musikalmelodin Inchworm (Hans Christian Anderson, 1952).

Kaye förenade elegans med flams. I en salig blandning; clownerier, dansnummer, drama och slapstick, och sångerna kunde vara antingen smäktande eller av sjövild sort.  I ”Five Pennies” som är en  semibiografisk rulle från 1959 gör Danny Kaye en (väldigt) fri tolkning av den kände jazzkornettisten Red Nichols liv och gärning – och nedan sätter han tillsammans med Louis Armstrong suverän snurr på When the Saints Go Marching In. Det är inte bara en av de friaste tolkningarna av låten, men kanske en av de bästa och mest svängiga. Texten skrevs av Kayes fru, Sylvia Fine Kaye, som stod för mycket av makens material i film- och scensammanhang.

Utmärkande för många av Kayes 40- och 50-talsfilmer är de många figurerna – ofta spelade han dubbla karaktärer – identitetsväxlingarna, det höga tempot, leken med orden, den hejdlösa mimiken. Jag vill minnas att min far skrattade sig alldeles fördärvad i sin tv-fåtölj. Scenerna med narren Giacomo i The Court Jester uppskattades – t ex ordvrängandet i The pellet with the poison eller när Giacomo hjälplöst släpas runt i riddarceremonin. Ju tramsigare desto bättre. Danny Kaye gillades av både små och stora barn.

I  Wonder Man (1946) spelar Kaye båda huvudkaraktärerna. Buster “Buzzy” Dingle och Edwin Dingle – tvillingbröder i förskingring. Den förre är en nattklubbsentertainer och coolcat – den senare en historieboksskrivande torrboll. Buster blir snart mördad av gangstrar och dumpad i kanalen, men hans ande tar kontakt med tvillingbrodern för att få hjälp av denne att sätta dit förövarna. Busters spöke intar den skräckslagne Edwins kropp med ojämna mellanrum och en serie förvecklingar uppstår när bokmalen hamnar i nattklubbsmiljö och ska försöka reda ut soppan efter sin döde bror. På svenska Netflix hittas bara en film med Danny Kaye och det är just Wonder Man. Så den tittade jag på i kväll. Det är nästan 40 år sedan jag såg den sist, men en del scener minns jag fortfarande – som när den “nybesatte” Edwin tokar loss på en polisman eller när den ryske sångaren och blomsterallergikern Sergei Ivanovich dyker upp i ett mästerligt nu-nyser-jag-snart-framförande av Svarta Ögon.  

Kayes vänliga utstrålning bidrar säkert till en något förmildrande bedömning av de här gamla Hollywoodproduktionerna, liksom att det då och då trillar in sång- och dansnummer som får allt att falla på plats för en liten stund – som i Ballin’ The Jack (On The Riviera, 1951). Andra sevärda titlar: The Inspector General (1949), The Secret Life of Walter Mitty (1947), debuten Up in Arms (1944), och Knock on Wood (1954), där han spelade mot Mai Zetterling). Samma år kom också White Christmas med Kaye och Bing Crosby. 

Ojämn kvalitet som sagt, men det finns alltid passager som gnistrar till. Och är det inte Kaye själv som står för underhållningen så är det dåtidens samlade jazzelit eller musikalstjärnor. I How Jazz Was Born (A Song Is Born, 1948) ses Benny Goodman (klainett), Lionel Hampton (vibrafon), Louis Armstrong  och The Golden Gate Quartet m fl. Och i So In Love (Wonder Man) en välsteppande och väldubbad Vera-Allen. Alltsammans små drömmar i Technicolor.