Places, strange and quiet

Filmregissören Wim Wenders ställde ut fotografier på Kunstföreningen GL Strand i Köpenhamn.

Wenders har sina sidor, men är i grunden en bra grabb – vilket man får veta mer om i Marcel Wehns fina dokumentär “Von einem der auszog – Wim Wenders frühe Jahre” (2007) som man visade i kunstbiografen på 3 sal på GL. Strand. Wenders har hunnit bli 69 år och är gift med den 49-åriga fotografen Donata Wenders. Och Wim fotograferar han med. Det har han gjort länge, parallellt med sitt filmande. Han har publicerat flera fotoböcker och har ofta utställningar igång någonstans. Och som så många andra dessa dagar är han fascinerad av

övergivna platser, urbana lämningar. Places, strange and quiet utgörs av bilder tagna under resor runtom i världen 1983-2005. Det är analogt fotografi som gäller, och bilderna är i storformat, framkallade på de dyraste och mest glänsande C-printsen man kan tänka sig. En hel del panoramabilder med en cineastisk gefühl, hänförande och intagande mer än konstiga – får man nog säga. En folktom utomhusbiograf i Palermo. En övergiven industrihall i en gammal japansk ubåtsfabrik. Pastellfärgade hus i Mississippi och New Mexico minner om Wenders film Paris Texas. En gathörna i Butte, Montana, blir ett hommage till den amerikanske målaren Edward Hopper. Vi får oss också till livs ett förfallet ryssrest pariserhjul på en öde slätt i Armenien fotograferat från två håll – med obebyggd horisontlinje och med bebyggd (de ryska soldaternas f.d. bostäder). Du tycker dig höra suset från vinden som vickar lätt på de rostiga sittburarna, gnisslet av plåt och järn.

Bilderna är ibland mer klatschiga än intressanta, ett småtomt esteticerande mer än friktion och tuggmotstånd, ungefär som Hoppers målningar. Men bortsett från att utställningen saknar lite skit under naglarna så är den karaktäristiska wenderska tonen tillstädes – melankolin och eftertänksamheten, det långsamt bultande hjärtat. Och det går inte att komma ifrån att flertalet av de drygt trettio bilderna är bra tjusiga. Skiljer ut sig från allt ögongodis gör en serie skadade bilder från Fukushima som i framkallningsbadet har uppvisat en skum sinuskurva som påstås vara ett tecken på radioaktiv strålning. Härom tvistar di lärde. Och slutresultatet som hänger på väggen är bra övertydligt. Initialt får Fukushimasviten mig att undra om det kanske är U2-Bono som har framkallat fotografierna och skrivit texten om det känslofyllda besöket i regionen runt det havererade kärnkraftverket. Men får man inte den sortens cyniska associationer så är berättelsen om hur japanska myndigheter negligerar människorna som bodde i området både gripande och skrämmande.

På gott och ont bifogar Wenders bildtexter till en del av fotografierna, kommentarer om plats och motiv, bara ett par rader så där – små tankeskott som vill bidra till att levandegöra bilderna. Ibland känns det pretentiöst, men ibland blir det bra.

There are places where I cannot imagine how they could possibly have become what they seem to be now. But what is to be seen here? Signs or symptoms of some unknown phobia?