Lätt att raketkristnas ibland när man ser på Helgmålsringning på SVT, hoho. Kan vara svag för Svenska kyrkan ibland. Ikväll var det tv-sändning från Örebro. Prästen Moni Höglund lånade ord från ekumenikern Thomas Sjödin:
”Nog gör det någonting med våra förluster att det finns någon i en annan värld som också längtar efter det vi har hållit så kärt. Att det i tillvarons andra ände finns en gud, en varm personlighet vars ansvar inte tar slut, och som står där och säger: Nu, nu tar jag över ansvaret.”
– Tack, tack..
Strax efter helgmålsringningen kommer jag att tänka på några textfragment av poeten, dramatikern och knäppgöken Antonin Artaud, med sitt temperament och sin utsatthet.
”If I commit suicide, it will not be to destroy myself but to put myself back together again. Suicide will be for me only one means of violently reconquering myself, of brutally invading my being, of anticipating the unpredictable approaches of God. By suicide, I reintroduce my design in nature, I shall for the first time give things the shape of my will.”
(Antonin Artaud, ”On Suicide,” no. 1, Le Disque Vert (Paris, 1925).
– Kanske en nattsvart utsaga, en dyster bön om att få slippa maktlöshet och oro. Ett svärdslag mot tillvaron som den blev. Och en protest mot själva livet. Men också rader som förmedlar motstånd, styrka och ett engagemang som hör livet och tänkandet till. En livsutsträckning av det skarpare slaget, men i all sin olycka en rörelse från mörker till ljus. Från brustenhet till upprättelse och hopp om vila. Oavsett om vi kan eller inte kan. Det kristna överlämnandet aktivt även i Artauds längtan efter att få ställa allt till rätta igen. Nåd identifierad.
L o g g f i g u r 