De arton exemplar av SvD-krönikören och kritikern Isabelle Ståhls förstlingsverk ”Just nu är jag här” som Malmöbiblioteken har i sin ägo är alla utlånade. Dessutom står 43 låntagare i reservationskö. Man fattar hypen. Förlaget benämner den ”generationsroman”, vilket känns rimligt att göra. Ståhl beskriver trovärdigt samtidens digitala böjelser och de krux som kan följa i dess kölvatten. Och oavsett om du väljer att låna, ladda ner (129 kr på iBooks) eller köpa den fysiska boken så medföljer ett gratis sociologiskt raster som går att lägga över berättelsen. Handlingen utspelar sig i ett hypernutida Stockholm, i en härva av tidstypisk ängslighet, infekterat relationstrubbel och omåttligt mycket skärmtid. Det är nihilistiskt och överkänsligt, desillusionerat och mörkt. Och det är fasligt elegant skildrat. Flera passager i boken lyser upp som melankoliska balladbloss av drömpop-drottningen Lana Del Rey, som det 28-åriga berättarjaget Elise karakteriserar som genialisk. Vanligtvis lyssnar jag inte på musik när jag läser, men till ”Just nu är jag här” sitter jag med hörlurarna i öronen mest hela tiden. Isabelle Ståhl och Lana Del Rey är nämligen en litterär-musikalisk companion piece made in heaven.Huvudkaraktären Elise tillhör samhällets prekariat, och får via sms från bemanningsföretag besked om diverse timvikariat, mest som bokhandelsbiträde. Hon pluggar konstvetenskap på deltid och hennes kursare på universitet är av den trygga och priviligierade sorten. Man skulle också kunna beskriva dem som en kväljningsframkallande kulturell och ekologiskt ätande övre medelklass som är vana att friktionsfritt ta sig framåt i tillvaron, som sätter tydliga mål och förmår nå dessa. Elise är inte sådan. Hon knaprar Stilnoct och Sobril som hon gärna sköljer ned med ett par glas vin. Är ett vankelmodigt och vilset väsen, en ensam och sensibel övertänkare som är självdestruktiv i kubik. Hon känner sig sexuellt avtrubbad och har problem i anknytningen till både sig själv och omvärlden. Är helt beroende av sin dagliga tillstädesness på sociala medier. Dessutom är hon i känslor av förlust. Återkommande minnesbilder avslöjar att det har funnits en vän – eller kanske kärlek – i en Sofia som varit särskilt viktig.
”Han lägger sin hand över min. Mitt nagellack är avskavt. I lysrörsljuset ser huden grå ut, blodådrorna är grönaktiga under huden. Jag vänjer mig aldrig vid att se mina egna händer, det är något groteskt med den kroppsdelen, något utomjordiskt”.
Hon söker kontakt med studiekamraterna utan att få något vidare gensvar, försöker prata med dem om psykoanalytikern Lacan, men de nappar inte. Hon genomskådar och artbestämmer dem lätt som en plätt, men tilltalas också av självklarheten och tryggheten som de utstrålar, en slags friskare, mer hel och etablerad sfär. En av kursarna är 32-årige Victor som tycks vara av allt det där. Han är nyutbildad arkitekt, jobbar deltid på en arkitektbyrå, men vill plugga en period till innan han fullt ut börjar yrkesarbeta. Han är rättrådig och ordentlig, välbeställd och vältränad. Och ganska tråkig. Men Elise låter sig imponeras, smygläser hans facebookflöde – från 2007 och framåt – och dockar rejält med sina föreställningar om honom: ”Han har något rent och ljust över sig, som nyfallen snö ingen trampat i”. Hon drivs iväg av idealiserade bilder, i en vurm för det trygga medelklassliv som kan finnas inom räckhåll, kanske en förhoppning om en tillvaro med mer stabilitet. Och hon får honom så småningom på kroken. De inleder en kärleksrelation och flyttar ihop, men förhållandet hamnar snabbt i gungning. Tvåsamhetens utlovade välsignelser infinner sig inte och paret landar i en loop av misstro och affekt – och bryts i ärlighetens namn inte så jättevackert mot varandra:
”På tisdagskvällen ligger jag i soffan med datorn och Victor står vid garderoben och viker kläder som jag tvättat. Jag lyssnar på låten Cola med Lana Del Rey, skriver på något som ska bli en roman och dricker ett glas rött. På Facebook står tre chattfönster öppna.”Jag är så trött på den där musiken, kan du inte spela något annat?”, frågar Victor.
”Lana del Rey är ett geni.”
”Den här var vit förut”, säger han och håller upp en skjorta mot mig, ”det var min bästa skjorta. Jag vill inte att du tvättar mina kläder om du inte lär dig att skilja mellan färgade och vita kläder. Hallå, lyssnar du på mig?” Han kastar skjortan på soffan bredvid mig och ser på mig, jag stirrar in i skärmen och tittar på en tumblr-sida med slash fiction. ”Förlåt”, säger jag.
”Jag känner mig som din förälder ibland.”
”Måste det vara dåligt?”
”Vad menar du med det?”
Jag vänder blicken mot skärmen, dricker upp det sista ur vinglaset.”Det är inte sunt att du sitter och dricker hemma på vardagarna”, säger han.
”Jag behöver det för att skriva färdigt.”
”Vad?”
”Min roman.”
”Jaså, skriver du en roman?” säger han och slänger skjortan i tvättkorgen.”
En dispyt om betydelsen av återvinning medför kritik från honom:
”Måste du vara så cynisk? Det går inte att leva om man är så cynisk som du är. Man måste arbeta mot cynismen. Den paralyserar en”.
och som svar en tyst, giftig och resignerad tankereflektion inom henne:
”Han har ett så kristet, försonande synsätt på allting. Det får mig att känna mig sämre. Jag stirrar på hans ansikte, hans dumma, glada labradoransikte. Han har inte gett upp. Han verkar ha blivit yngre. Det är det jag hatar med unga killar, att de inte har gett upp än. Hans glädje är nedärvd, jag har depressionen i ryggmärgen, fick ångesten i fostervattnet”.
Victor känner sig inte sedd. Det är han inte heller. Hans allt annat än stabila partner går igång mer på Fb-likes än på honom. Läget är patologiskt. Fjättrad vid sin mobil drar hon sig undan i sitt digitala limbo. Hon följer Instagramkonton tillhörande författare, journalister och modeller som har tusentals följare. Känslorna för Victor är satta på kylning och hon kommunicerar allt mindre. Han upplever henne som otydlig, blir frustrerad över hennes tillbakadragenhet och reagerar på hennes negativitet, men har samtidigt svårt att rymma mer än vad han själv går och står i. Han är extremt prudentlig, vill leva planerat med god framförhållning och ser fram emot parmiddagar och familjeliv vilket går stick i stäv mot Elises vacklande ork och växande antihållning. Hon fortsätter knapra Stilnoct och sippa vin. Hennes depression är i tilltagande och hon får panikattacker som på nolltid invaderar hennes hudlösa och samtidigt smått förhärdade jag.
Trots sin skörhet har Elise tigerkoll på saker, är en fena på att läsa av folk och har en skarp blick för vad hon möter. Men fastnar i en dömande hållning till omgivningen – och i relationen till Victor slutligen ett svek och en iskall oärlighet. Parets unga rigida personligheter kolliderar monumentalt. Den papegojliknande upprepningen av beteendemönster och deras brist i kommunikationen får en frustrerat att vilja sträcka ut en hjälpande hand och ge dem ett par råd på vägen. Men det hade inte varit läge för det. Ingen av dem hade varit mottaglig. Istället är det bara att luta sig tillbaka och avnjuta berättarjagets svartsynta skarpsinnighet som ges gott om utrymme i romanen. För det är i Elises mörkt existentiella utsagor, hennes känsliga associationer och fyndigt bevekande övertänk som berättelsen har sin styrka. Det finns ofta en kärv uppgivenhet i hennes funderingar, ibland är det ömt och samtidigt psykologiskt subversivt:
”Jag tycker om människor som sörjer något i det förflutna. Det är avväpnande. Någon som sörjer kan inte gå vidare, den håller sig stilla. Jag tycker om det. Det gör mig lugn.”
Och träffsäkert och humoristiskt blir det när hon gisslar männen ur sin egen generation och ger uttryck för sin dragning till äldre mansfigurer:
”Jag vill inte vara med någon i min egen ålder som är född samtidigt som jag och säger att han vill bli gammal med mig. Jag vill inte träffa någon som känner sig hemma i den här tiden. Allt från samtiden gör mig sjuk av leda. Kanske känner de också så. De har dufflar, läderskor och hornbågade glasögon, vill väl se ut som intellektuella i Paris 1950. De är nog väldigt svaga, aldrig gjort lumpen, har inte körkort. Under de dyra materialen är kropparna tunna och insjunkna. De ser så vegetariska ut. Deras ansikten är släta. Jag vet inte ens vad jag skulle göra med dem”.
”Ungdomar får mig att känna mig otrygg. Jag tycker egentligen bara om män i övre medelåldern, de är som hästar, så lugna, orubbliga och förnöjsamma, de har ingen ångest, de bara äter och sover och berättar anekdoter.”
Mot slutet av romanen när en potentiell ”häst” – den 44-årige Arvid – sluter upp med Elise så går det raskt utför med relationen till Victor. Och samtidigt dippar berättelsen en smula. Karaktären Arvid Borg känns nämligen lite väl fjantig. Han är en pompös författare, en akademiker med dubbelliv som har en förkärlek för drinkar i barer på översta våningen i höga hus. Han har mörk rock och polotröja, bär runt på en svart trunk med handklovar och rep och vi kastas huvudstupa in i någon form av Fifty Shades of Grey-fjomperi. Blir nästan lite väl parodiskt liksom. Men här får en ta det onda med det goda och bara läsa på.
”Just nu är jag här” är befriad från psykologiska pekpinnar, och Ståhl etablerar direkt en vemodig ton som aldrig överges i romanen. Den skärmbesatta samtiden känns genast intressant i att Elises kris är triggad av den. Och hennes mående, ja – vill man vara gravt terapeutisk så är den känslighet hon har är både stoppkloss och möjlighet. Hennes jag är förslutet, men en inre monolog snirklar sig fram, scannar av tillvaron efter mening och stabilitet bortom allt svårmod. Stråk av ljusare toner lyckas leta sig in i det hon känsligt registrerar; människor, åtbörder, vardagliga händelser i stadens olika rum. Det är mycket väl skildrat.
Elises något romantiserade take on 80-talet – som hon är för ung för att ha upplevt – innehåller ett litet parti som blir tänkvärt i sammanhanget:
”Alltid när jag tänker det verkliga livet är det Stockholm på 80-talet. Man träffades på biljardhallen, tillhörde en subkultur och ringde på hemma hos folk när man ville träffa dem. Man lyssnade på kassettband hemma hos någon man var kär i, ingen hade rest någonstans, alla var hemma hela tiden, man behövde inte uppleva något, livet behövde inte vara så bra.”
L o g g f i g u r 