 |
| Michael Strunge (1958-1986) |
Jag har varit på biffen/bio i Köpenhamn. På lilla goa biografen Gloria vid Rådhusplatsen. Såg Væbnet med ord & vinger, Torben Skøjdt Jensens färska film om Michael Strunge, den danske 80-talsdiktaren som gick bort alldeles för tidigt. Strunges porträtt och korta levnadsbana tecknas i personliga tillbakablickar av de som stod honom nära. Saknaden och sorgen är fortfarande påtaglig, men åren har ju gått och det finns en nyttig distans. Det mesta förmedlas avklarnat och ömsint utan att bli sockersött. Enkla tagningar framför kameran. Ingen synlig intervjuare. Barndoms- och gymnasievänner kommer till tals. Hans ungdomskäresta Inge Guldal berättar om deras relation, och om de psykiska problem han kämpade med. Diktarkollegor, skribenter och förläggare bidrar med hågkomster och historier. Vi möter bl.a. Søren Ulrik Thomsen, Anne-Marie Mai, Pia Tafdrup, Bo Green Jensen, Håkan Sandell och Asger Schnack. Och så några inklippta döda, som poesinestorn Poul Borum och poetbrodern F.P. Jac.
Michael Strunge hade svåra manodepressiva perioder med stark ångest. Han fick psykiatrisk vård, men den 9 mars 1986 under en permission från Rigshospitalet blev sjukdomstillståndet honom övermäktigt. Han kastade sig ut genom fönstret från den lägenhet på femte våningen på Webersgade i Köpenhamn där han bodde tillsammans med sin sista kärlek, Cecilie Brask. Hon var hemma när det hände. Hörde hans gränspsykotiska ”Nu kan jag flyve” från ett annat rum. Strunge blev bara 27 år gammal. Jag minns när den tragiska nyheten om hans bortgång förmedlades. Det var redan en dyster månad fylld av död och sorg. Veckan innan hade nämligen statsminister Olof Palme blivit skjuten till döds på Sveavägen i Stockholm. De två begravdes på samma dag, den 15 mars.
I en passage av Væbnet med ord & vinger berättar Cecilie Brask om sitt allra första möte med Strunge. Det skedde 1983, på en tågresa till Berlin dit de båda skulle åka för att gå på David Bowie-konsert. Förälskelsen ska ha varit stark och omedelbar, och det unga paret höll ihop ända fram till hans död tre år senare. Under tågfärden mellan Köpenhamn och Berlin började han skriva på en av sina mest kända dikter: 19. juni 1983, 25 år. København – som man hör brottstycken ur i klippet nedan.
Man kan se honom läsa dikten i sin helhet i den omtalade litterära generationsuppgörelesen i tv-programmet Bazar 1984. Debatten, dess betydelse, och omständigheterna runt den kommenteras i Væbnet med ord & vinger av Pia Tafdrup och Søren Ulrik Thomsen.
Poeten Håkan Sandell (medlem av Malmöligan på sin tid) berättar med närvaro och nerv om Strunge, om deras nattliga samtal, om vännens intensiva skrivande, och om hans dåliga mående som gjorde att han mot slutet ingav ett närmast ålderstiget intryck trots sina unga år. Sandell berättar också en hjärtevarm anekdot om när Strunge, Cecilie och han själv under en vinterpromenad nere vid Søerne hade ett ytterst milt och snällt snöbollskrig, ja ett komiskt försiktigt, där de tre försökte undvika att pricka och kasta för hårt – för att inte riskera att göra varandra illa. Det var nog lite sockersött förresten, men fint.
Vännernas berättelser, ett rikt arkivmaterial och Strunges dikter upplästa av honom själv är den huvudsakliga behållningen av Væbnet med ord & vinger. Men när Torben Skøjdt Jensen väljer att låta Strunges poesi iscensättas av skådespelarelever från Århus Teaterskola tvivlar man allt på regissörens omdöme. Vi hamnar i någon slags klichéaktig framställning av nattlig 80-tals miljö, och i versala teatraliska passager av pantomim karaktär. Ett par gånger är det faktiskt så illa att jag måste blunda för att inte diktarens röst och diktrecitation ska gå mig förbi. Hans upptagenhet av David Bowie ges rikligt med utrymme, men ibland med samma lite glyttiga gestaltning. Strunges dragning till punken och upproret vidrörs, både som livshållning, och i hans diktargärning, men Bowie-spåret dominerar; fascinationen för det flytande jaget, förvandlingen av identitet och kön, och hur Strunge som sin idol växlade roller håde i sitt författarskap och privat.
Michael Strunge skrev 11 diktsamlingar, några noveller, litteraturkritik och lite annat blandat. Tematik och ton förändras från bok till bok, men han är ofta intensiv, bildrik och expressiv. Det romantiska jaget samsas med det postmoderna och splittrade – där subjektiviteten framträder i hans fragmenterade roller. Vi har det extatiska ”Rimbaudska” elementet; tron på den seende poeten där diktandet, drömmen och det djupa jaget är överlägset den skrovliga verkligheten. De visionära dikterna och den mer svartsynta sidan, den råare upprors- och punkpoesin. Samhälls- och civilisationskritiken. Den proklamerande dikten. Strunges mångfacetterade persona och poetiska revolt känns. Och hans ungdom känns; det självmedvetna, lite naiva och högdragna jämte hans skarpa, men känsliga. Strunge kunde vara vild och anarkistisk, men också sensibel och personlig. Öppenheten inför samtidens attribut är där, hur han låter allt få finnas, idisslar det han möter, spottar ut och reagerar, sovrar och spinner fram sina dikter, sina framtidsminnen, sitt elektriska blå. Hans bräcklighet är kännbar, men trots den sjukdom och instabilitet han tampades med förmår han vara livsbejakande och ljusburen. Nu tänker jag t.ex. på några av hans kärleksstrofer som kan gnistra till vackra, tidlösa.
Orden om Michael Strunge har varit många genom åren. Spekulationerna och mytologiseringen växlades upp och tog fart direkt efter hans död och bilden av honom har svävat runt för att aldrig riktigt ta mark och landa. Væbnet med ord & vingerär ett lovvärt försök att närma sig personen Michael Strunge Den bevingade poeten får en stund vila från sina vingar. Filmen är i sina bästa stunder gripande och balanserad. I sina sämsta en smula tunn och belastad med det där övertydliga bildspråket. Vill man ha en fördjupad inblick i hans liv så läser man någon av biografierna om honom. t.ex. Peter Brewers Michael Strunge – digtning og verklighed (2015). Men filmen utgör ett självstående och bra komplement, och är en god introduktion till författarskapet. Væbnet med ord & vinger är lättillgänglig och jag kan tänka mig att den kommer att användas som undervisningsmaterial på både högstadieskolor och gymnasium i Danmark, och som sådan fungera intresseväckande för nya generationer av läsare. Michael Strunges liv och dikt var tätt sammanflätade och en viss bakgrundsinformation kan vara bra att ha med sig när man närmar sig honom. Där grundar filmen väl.
Strunge tog intryck av fransk symbolism och de fartfyllda vildare grenarna av modernismen (ja, surrealism, dada och futurism) som han införlivade i sin diktargärning. Hans dikter är tydligt präglade av sin tid, av den framrusande nya immaterialiteten – ett smått begynnande teknologiskt brus. Med Strunge får vi storstadens förförande neon och nattmaskin på köpet. 80-talets yta och existentiella allvar. Rytmen och musikaliteten. Punk och antikapitalism. Utopi och dystopi. Den svartromantiska tidsbundna poesin. Men är den så tidsbunden egentligen? De varma dansande kropparna ställda emot samhällets iskyla? Motståndet mot det konforma? Maktlöshet och frigörelse? Nattens och drömmens förvandlingsmöjlighet? Kanske är det mest svårfångat för de som tycker det är en smal sak att gilla tillvaron och samhällslivet, som inte behöver fly, som inte är kapabla att låta sig förföras.
Av Michael Strunge:
Livets Hastighed, 1978
Fremtidsminder, 1980
Skrigerne 1980
Vi folder drømmens faner ud, 1981
Nigger I. Mit nøgne hjerte. Urene digte, 1982
Ud af natten, 1982
Nigger II. Mit nøgne hjerte. Uren poesi og beskidte tanker, 1983
Popsange, 1983
Væbnet med Vinger, 1984
Unge Strunge, 1984, udvalgt af Klaus Høeck og Asger Schnack
Verdenssøn, 1985 (som Simon Lack)
Billedpistolen, 1985
BLITZ – 1980
Samlede Strunge – digte 1978-1985, 1995
Sidegader: Prosa 1978-86, 1996
L o g g f i g u r 