Så är det natt i Byen. Jag lämnar Köpenhamn i morgon. Tåget till Malmö ska tas tidigt. Har föresatt mig att få gjort en del på hemmaplan, ska bl.a. städa lägenheten innan min unge pakistanske inneboende anländer efter några veckor i Lahore. Bör därför gå och lägga mig ganska snart, så att jag slipper valsa runt som en ranglig sömndrucken flamingo över nybonat köksgolv i morgon eftermiddag.
Den ena dagen är den andra lik. Heta dagar följs av tryckande varma nätter, ofta vindlösa. Svetten lackar trots att fönsterna står på vid gavel. Isbitarna i glasen smälter på ett kick. Skogarna brinner, och vi med dem. Siri säger mer sol i morgon. Stjärnklara natten säger detsamma. Ett överflöd av D-vitamin skall givas den som möter upp.
Jag sitter just nu i en fladdermusfåtölj i en lägenhet på Amager och lyssnar på olika versioner av Henri Manchini’s Moonriver efter att ha gått omkring och nynnat på den hela dagen. Jag vaknade upp med den i huvudet i morse. Satt yrvaken på sänkanten och sjöng. Det där händer ibland; att sånger dyker upp under uppvaknandet. Ofta någon som jag inte hört på länge. Häromdagen var det Marianne Faithfulls Broken English. Och i morse alltså Moonriver. Jag tycker egentligen att den sången låter bäst när män sjunger den. Jag gör den inte alls så pjåkigt själv – speciellt med nymornad och djup röst. Fin är också textförfattaren Johnny Mercer’s slowjazziga take. Och Jim Reeves mjuka baryton klär den väl. Judy Garlands känslofulla version är bra, men vi lyssnar väl nu ändå på Audrey Hepburns original från Breakfast At Tiffany’s. Den passar liksom bäst som vaggsång, och nu är det sena natten. Sovgott.
L o g g f i g u r 