I gruppen frånvarande fäder för kärnvapen hittar man – Herbert!
Herbert Tingsten. Stridbar debattör. Intellektuell krutgubbe. Liberal. Kulturradikal. Antikommunist. Arrogant 50-tals patriark och frånvarande pappa. Han stödde det svenska kärnvapenprogrammet och var DN’s chefredaktör 1946-59. En särdeles vass skribent och finkalibrig stilist. Dessutom var han en ångestdriven farbror, både överkänslig och sensibel i sin feber. Påtagligt klok och rofylld i sitt lugnare. Själfullt rosenrasande i sitt argare. Varmhjärtad och mjuk eller hård som kruppstål – och förmodligen alla nyanser däremellan. Mycket människa för pengarna..
Jag köpte härförleden några av hans böcker för 5 kr/styck på Stadsmissionen på Östra Förstadsgatan. Det rör sig om När skymningen faller på (1970), Sällskap för mina tankar (1971, litterära essäer) och Flyktförsök (1972). Den första och sista kan ses som en fortsättning på självbiografiska sviten Mitt liv, utgiven i början av 60-talet. De här tre 70-tals böckerna blir hans sista. Han går bort 1973, 77 år gammal.
När skymningen faller på fångar mitt intresse. Den av liv och ålder hårt prövade Tingsten håller ögonsjukdom och skröplighet stången med personliga betraktelser om sig själv och sin omgivning. Han skriver om litteratur, politik, resor och om den tillvaro i södra Frankrike, i trakterna av Menton, som han delar med hustrun Gerd i deras hus. Korta kärnfulla kapitel. Personliga porträtt av personer och platser. Insiktsfulla existentiella reflektioner. Ett myller av författare och deras tankegods dyker upp – längre avsnitt om Hjalmar Söderberg och bröderna Mann, Thomas och Heinrich. Andra intressanta passager ägnas åt t ex André Gide och bortglömda författare som Julien Green, Tito Colliander, Maurice Barrès och Grace Stuart.
Tingstens kritiska idisslande av “sanningar i tiden” är både underhållande och tänkvärda. Han synar bl a uttrycken “det inre livet” och “att vara sig själv”. Han undersöker hederlighetens och lögnens mekanismer, kommenterar historiska politiska skeenden och förhåller sig till kristendom och samtida omvärldsproblematik, välfärdssamhälle och aktivism, realpolitik och fascism. Den ideologiska stringensen finns där, liksom ångesten och rädslorna; ögonsjukdomen som plågar honom, den hotande blindheten, hans dödsfruktan och behovet av “sömnpulver” för att kunna sova om nätterna.
Han skriver om det som format honom. Förlusten av mamman i tidig ålder framstår som den mest tongivande händelsen. Kontaktplanet mellan själsnöd och självmedvetenhet är välformulerat. Tingsten är lysande här. Tillkortakommanden och svaghet skildras öppet, och han söker envist lösningar och pekar på möjliga utvägar där sådana står att finna. Det finns en sympatisk inre resning hos Herbert Tingsten, en anständighet och uppbygglighet mitt i det hav av oroliga känslor som dominerade honom. Livsklokheter som står fram mitt i all skruttighet, kamp och neurotika. Flera passager berör i När skymningen faller på. För den härjade, sjuke eller av ålder avtacklande finns det rikligt att hämta. Läsningen av Tingsten blir en påminnelse om litteraturens förmåga att ge tröst och läkning, och jag får en känsla av att hans ord kan vara bra att ha innanför västen när det vankas tuffare tider, eller är dags för slutstrid rentav..
———
Herbert Tingsten fick dottern Kaj med sin första fru Rina Emilia Lind. Kajs öde har hans dotterdotter Jill Tingsten Klackenberg skrivit om i boken I skuggan av Tingsten. En släktberättelse (2010). Per Wirténs biografi över Tingsten som gavs ut i fjol – Herbert Tingstens sista dagar : berättelsen om ett liv – är också väl värd att kolla upp.
L o g g f i g u r 