Vid bokhyllan igen. Inte handlar det om någon tegelsten, men en Tingsten! Herbert navigerar vidare om lidande, sjukdom, ålderdom och mening. Här ett utmärkt litet parti om blind- och dödsfruktan ur När skymningen faller på:
”I BERN I FEBRUARI 1968, efter läkarens diagnos av min försämring, skrev jag om tvånget att skriva på grund av, bland annat, konflikten mellan dödsfruktan och den längtan att dö som sjukdomen måste medföra. Bakom denna tanke låg uppenbarligen en annan prognos: att jag skulle slitas mellan ögonfrågan – med dess olycka över den försämrade synen och dess ångest för att bli helt blind – och dödsfrågan – alltså min gamla dödsfruktan och känslan av att det var olidligt att leva. Det är om denna en smula komplicerade konkurrens som jag här skall skriva några ord, bortåt två år efter anteckningen i Bern.
Att blindfruktan, varmed jag menar både det närvarandes olyckskänsla och skräcken för framtiden, skulle påverka dödsfruktan var en riktig förutsägelse. Då det är som svårast ser jag en framtid som outhärdlig och jag funderar på skilda sätt att lämna livet. Jag går igenom möjligheter som inte skulle vara alltför plågsamma (jag har inte erfarit mycket fysisk smärta i mitt liv och är kanske särskilt rädd för den), och någon enda gång överfalls jag av en kortvarig känsla av total olidlighet, av önskan att genast försvinna, men jag tror sällan på att den vägen står mig öppen. Min dödsfruktan är för stark och fantasiema om självmord tar jag mellan de värsta ångestanfallen inte riktigt på allvar. Det är snarast för ordningens skull jag tillägger att jag tänker på Gerds sorg som ett ovillkorligt hinder – även om jag också snuddar vid tanken att det vore bättre för henne att inte leva sina sista år bunden vid mitt elände.
Tävlan mellan blindfruktan och dödsfruktan tycks alltså leda till överlägsen seger för den andre av de båda kamraterna. Och då skräcken för ögonen ibland mildras genom hopp om förbättring, genom några dagar av upptagenhet vid läsning och skrivning, genom trevliga besök och samtal – längtar jag som förr att livet trots alla lidanden skall fortsätta; då jag närmar mig en föreställning om intigheten, om att inte längre tänka eller känna, att vara avskuren från kärleken, blir jag mera rädd än för allt som händer eller kan hända mig i livet. En skillnad mot förr tycker jag mig dock märka. Den ständiga abstrakta dödsfruktan har minskat. Jag är mindre orolig för olyckor i allmänhet, t. ex. för att resa med flyg. Det är möjligt att min utveckling fortsätter i den riktningen, särskilt om min egocentricitet får en utspädning av senilitet.”