På Thorvaldsens museum

Arkitekten Gottlieb Bindesbøll (1800–1856) ritade Bertel  Thorvaldsens museum beläget mitt i Köpenhamn, helt nära Christiansborg.

Danmarks äldsta museibyggnad stod färdig år 1848, fyra år efter Bertel Thorvaldsens död. Som en överdådig och monumental gravkammare, en ockragul cigarrlåda i kolossalformat, ett torrlagt romerskt bad fyllt av skulptören själv, hans liv och gärning. Jag travade runt som bäst här under mitten av 1980-talet och trettio år senare är allt är sig likt. Den sirliga antikiserade ornamentiken. Golvens säregna och färgstinna mosaik som jag fortfarande känner en ambivalens inför – reaktionsspannet går från charmant till förfärligt. Vissa golvytor påminner om datorgrafik ifrån 1980- och tidigt 90-tal, vilket känns lite bisarrt men är ganska fint. Takutsmyckningarnas virrvarr av kulörer bildar en outhärdlig spräcklighet, i ett folkloristiskt färginferno a’la Dalarna.. Man måste inte tycka om detta, men platsen betyder något för mig, så jag kapitulerar. Vackra är däremot de koncentrerade sträckorna av koboltblått. Korridorer och salar. Akustiken och stillheten i rummet. De små celliknande utställningsytorna. Det här är ett museum där arkitekt och konstnär tävlar om besökarens gunst. På sin dödsbädd ska också Thorvaldsen efter att ha fått se ett par av de färdigmålade taken utbrustit: ”Det bliver Bindesbølls og ikke mitt museum!”. Men all hans verk är där. Objekt efter objekt. De idealiserade skulpturerna i gips och vitaste marmor, som finare gamla vänner: Amor och Psyche. Ganymedes med Jupiters örn.  Jason med det gyllene skinnet. Lord Jesus med sina apostlar i Kristusgalleriet. Judas ensam i sitt hörn. De tre Gratierna med sin lustfyllda lek runt Amors pil. Hebe och den dansande unga flickan med sin vippande fot. De många relieferna. Nedan den lille Amor som orädd har lagt sin båge runt halsen på underjordens trehövdade väktarhund Cerberus, och med eldgaffeln lutad mot sin axel är han redo för strid och markerar kärlekens makt, även i mörkerrike.

Vit välformulerad sten, vänlig och mild som en andakt i svenska kyrkan. En föråldrad och stum nyklassicism som på något underligt vis harmonierade väl med tidsandan och de nya strömningarna under 1980-talet. På museet kunde man fly stadens larm en stund, Eller kanske fundera över det nya som lockade utanför museiväggarna. Där hade det nämligen börjat röra på sig. Informationsflödena tog form och ökade i styrka. Modernitetens alla attribut bildade nya tecken i en strid ström av ändlösa kopplingar. Det simulerade började forma en egen kropp. Media och teknologi mötte dikt och konst, och även bland tinnar och torn i Köpenhamn utmanades gamla värden av en begynnande immaterialitet. En massiv och förförande yta, utan egentlig mening. Som nattklubben U-MATIC i källarbunkern på Vestergade med sin långa betongbar – väggarnas streckneon i orange och lila, konturerna av kroppar i rörelse bakom transparenta plastskynken. Videoscreenen och de staplade tv-monitorerna. Synthväven och trummaskinens pumpande. Det experimentella ljudlandskapet och bildernas ständiga växling. Ett nytt underlag, en ny spelyta, och dikterna i anteckningsblocket som ett koppel nällade jakthundar i Köpenhamnsnatten. Minns de långa nätterna och morgonens likgiltiga ljus. Upprepningen av en rutin. Ett och samma café. En och samma beställning. Sort kaffe, sort guld – och ett smörrebröd. Och på andra sidan kanalen stoltserade Bertel Thorvaldsens gamla museum i morgonsol. Det fanns något gynnsamt därinne – ett husrum för dikten, för reflektionen, för tankarna om det som varit, och det som ville bli. Och kanske framträdde livsfarten, den nerviga och otåliga tidsandan extra tydligt i kontrasten mot provocerande konservativ marmorsten. Fokuserade konststudenter satt runt om i bygget och tecknade av skulpturer, interiörer – och jag skrev diktrader som översatta till danska kunde te sig ungefär så här:

Kun fra det yderste rum / kommer lyset / der ger billedet liv / død / og opstandelse / i en endeløs række. / lysreklamer i neon / udefra gaden / afspejles violet / som blålig kød / i marmoroverfladens hvide.