Coronata

Japp, det är en märklig tid, och det känns ibland en smula klaustrofobiskt. Blir ju lite sordin på det mesta med pandemin. Rätt avtändande det hela. Tror mest att det är ovissheten om hur länge det ska pågå som tär på krafterna. Hjärnan jobbar liksom fortfarande med att acceptera det längre perspektivet i den här virusoppan. Att det kan röra sig om år framåt. Brrrr..

Även om min tillvaro inte förändrats så mycket från före Corona-utbrottet, så känner en ju ändå av förändringen på daglig basis. Den sociala distanseringen börjar kännas betungande.

Man saknar den friare gemensamma ytan – babblandet med vän över en kopp kaffe på lokal. Den trivsamma trängseln vid bar en lördagkväll. Det mindre ångestfyllda frukt- och grönt-inköpet på Möllan. Knaprandet på en rädisa eller en tomat direkt vid inköp, smakprovet på melonen.

Nicht und nada av sånt nu. Istället ett nervöst trippande, ett lika energiskt som ångestdrivet scannande av promenadvägen på trottoaren. Vi undviker, ja håller andan när vi möter varandra – till och med cyklisterna kniper ihop läpparna och upphör att andas när någon mötande ska passeras. 

Det slår lite olika. Vissa verkar reagera rätt extremt, fryser till och isolerar sig helt, träffar verkligen ingen, går under jord. Även personer som är yngre, barnfamiljer och fullt friska. Hur de sällan lämnar lägenheten. Mat och dryck levereras till dörren av typ matkasse.se. Man spelar liksom döda för att inte smittas och döden dö. Andra, som jag själv, går ut. Men jag träffar en vän åt gången, och vi tar en gemensam promenad, möjligtvis en kopp kaffe eller en öl på en hyfsat folktom uteservering.

Jag är rätt mycket ute och promenixar om dagarna. Handlar gör jag bara på kvällarna. Hemköp på Entré är föredömligt folktomt från säg kl. 21-23. Med tanke på att folk borde undvika smittorisk och trängsel om dagarna så hade jag nog faktiskt förväntat mig en något större kundtäthet om kvällarna där nu. Men icke sa Nicke – Entré och Hemköp är fortfarande stendött. ICA Supermarket och Coop vid Värnhemstorget som kniper kunderna, tror jag.

På webb och sociala medier  är upptagenheten av Corona-läget massiv. En del blir taggade, fientliga, går igång på vad som sker, vill hitta syndabockar, och reagerar oresonligt hårt på åtgärder – eller skriker högt om brist på sådana. Alla dras ju inte med i känslocirkusen, men tillräckligt många på ett rätt oproportionerligt sätt för att det ska kännas cool. Direkt stötande blir det när hat och misstro kommer in i bilden. Som i det drevliknande hatet mot Folkhälsomyndighetens arbete och personal. Och ytterst tröttsamt med alla som liksom bara måste lämna någon kommentar på sociala medier, om något man hört om som upprört – presenterade siffror på smittade och döda, hur någon har hostat i mataffären, stått för nära i kön, spottat en konstapel i ögat, torkat näsan i tunnelbanan, pinkat på flaggan, vad vet jag.

Men motsatsen till allt det där högljudda och känslodrivna måste väl ändå vara att använda frontalloben en smula. Ja, att iaktta aktiviteten i sin överhettade och högintensiva amygdala, lite på håll liksom. För att kunna svara klokare på rädslor och irrationalitet?  För att må lite bättre? Det är inte utan att man med oro tänker på den expertis som jobbar häcken av sig, och försöker hantera och lösa den här krisen utifrån epidemiologisk/sjukvårdsmässig/ekonomisk nivå. Man kan bara be och hoppas att de just nu ger fasiken i alla upprörda röster. Att de förmår hålla sin koncentration och kraft intakt. För allas vår skull. Dessvärre är ju ingen en ö, vi hänger fortfarande alla ihop – och glappkäftigt orosmakari tenderar ju att trissa upp nervigheten i samhället.

Jaja, men det finns ljuspunkter. Här hemmavid har dikt- och romanläsning, gitarrplinkande samt klaviaturklinkande fått sig ett rejält uppsving. Filmintresset likaså. Strömningstjänsterna går varma. Dessutom har min mailkorrespondens ökat, samtidigt som Facebookfluktandet har minskat. Det blir för mycket Corona-tjafs där. Twitter har också delvis urartat, men där får jag min dagliga fix genom att följa några favoritskribenter som fortfarande förmår skriva skarpt och muntert om saker.