Igår gick den gamle trubaduren Gösta Linderholm ur tiden. Mest känd blev han väl för låten ”Rulla in en boll och låt den rulla” och kanske ”Näktergalens ö”. Hur som helst.. Jag minns att min mor hade en skiva med honom som hon spelade ibland: Blå Ballader & Gröna Demoner från 1977. Jag tyckte om den. Gör fortfarande faktiskt. I alla fall några spår. Kanske har det med minnena av mor och min barndom att göra, men jag tycker det var nåt speciellt med Gösta, något rätt kärt. Alltså, han var av allt att döma en sån där förfärlig ”livsnjutare” och ”glädjespridare” som hade hus i Provence och njöt av sol och akvareller, och var tvungen att sjunga ut om det hela tiden – men jag tror att gubben hade mer än så.. Ja, att han var en fin och kloker en fan minsann. Minns också att jag gillade hans pliriga blick och varma uppsyn när jag såg honom intervjuas i tv för några år sedan. Men text och melodi då? Jo, där är faktiskt en hel del fint. Närhet och kärlek väjde han då inte för. Lite banalt och versalt här och var, men även precis motsatsen, om man lyssnar med de rätta öronen. Och jag blir ju fortfarande oerhört sentimental när jag t.ex. lyssnar på hans ”Jag hör en melodi” med sitt frejdiga frikyrkliga anslag, vilket också gör den väldigt rolig. Men framförallt tycker jag om refrängen och harmonierna i sången ”Marianne”. På riktigt liksom. Så tack för din gärning, Gösta!
L o g g f i g u r 