Lördag. Värmen är här. Jag har faktiskt inte gått utanför dörren på hela dagen. Slut i systemet. Behövt vila och återhämtning. Men piggnade till nu under kvällen. Har pimplat kaffe och kollat runt i diverse litterära kluster på webben – magasin, småförlag, osv. Försökte inventera och hitta nytt, men blev mest besviken. Lite väl många konstfullt formgivna och vackert handbundna diktsamlingar. Mycket yta. Duktighet. Rätt mesig poesi. Och så ett samtidigt glättigt kråmande på sociala medier. Pragmatiska poeter med behov av speglas och synas. Brrrr. Tror det var där nånstans som jag kom att tänka på två rader av Frida Wahlberg.
”Poeter ska inte umgås i flock, då blir de avskyvärda. Framförallt ska de hålla käften”.
Fick korn på F.W. för några år sedan, på den nu avsomnade sajten Kastratet. Upptäckte sedan Hatet, hennes egen blogg. Den har legat nere i perioder, försvann helt ett tag, tror det var där jag tappade bort den. Därför glad när jag nu ser att den är up and running igen. Där ligger material från 2017 och framåt. Något enstaka alster från hennes kille också, men mest hennes egna texter. Och hur de griper tag och engagerar. Hennes blick är bra, skarp. Hon borde bli utgiven. Allt ligger ju färdigt. Bara att plocka russinen ur kakan och sammanställa. Eller skaver hon för mycket för förlagen? Hennes udd och faktiska strid på kniven står ju bjärt i kontrast mot den välmående och välfriserade lyrikscenen som jag stötte på tidigare ikväll.
Finns en osäkrad och livfull kvalitet i hennes texter som både oroar och bevekar. Hon kohandlar inte. Skriver kärnfullt och aktivt, associativt och vaket. Det är självutlämnande och bångstyrigt. Kan vara ångestfullt, beskt och krasst, beckmörkt, smärtsamt och förbannat, men också välfunnet och klarsynt. Och det är aldrig tråkigt. Hatet tar spjärn mot tillvaron, men dyrkar också upp. Gillar hennes sätt att spåna fram sitt stoff, gillar temperamentet, de ständiga utvikningarna och referenserna som dyker upp. Har alltid varit svag för den typen av flöde. Hur det som engagerar får finnas, trots smärtan. Hon vet av allt att döma en hel del om den, trots sin ringa ålder.
Vad mer? Sylvassa partier blandas upp med ömma, känsligare, nästan med ett mjukt anslag ibland.. Nåja, men om man anstränger sig lite och dockar till ordentligt med texterna, så ser man spår av ljus, kind of. Finns mycket att tycka om, och en hel del som känns provocerande motsträvigt och konfrontativt. Det får man ta. Men aj vad det kan glimma till och bränna till i passagerna.
Borde kanske lägga upp något parti som jag har fastnat speciellt för i det myller som utgör Hatet, men väljer att inte. Ge dig in i det själv, odelat, tyst. Eller backa bort, gå din iväg. Hon har en kraft som känns, Frida Wahlberg. Ingen tvekan om den saken. Hatet är hennes. Vi är inte inbjudna – men ändå välkomna på något sätt. Kanske kräver det sin läsare. Du hamnar långt från konvenans och medioker meddelsamhet, för språket är frodigt och tanken är vass. Och om än ur mycket mörker – så är det en rik inre värld som framträder. Jag tycker det gnistrar om Hatet, och slår gnistor. Så måste rekommendera att idissla det en stund. Det är mödan värt.
⬤ Kastratet – Frida Wahlberg: Håll käften
⬤ Hatet
L o g g f i g u r 