⬤ Så är juldagarna gångna efter fin julafton i Lund med nära och kära. Skönt att vara i relativt lugn hemmavid. Mycket film och tv blir det, och då man ju kan se nytt eller sånt som tål att ses om – som What We Do In The Shadows på HBO Max. I natt strötittade jag på spridda avsnitt ur de tre säsongerna. Mest för att jag tycker den känslige ledarvampyren Nandor pratar så sött. Sedan är ju övriga huvudkaraktärer/vampyrer också väldigt roliga i den här smått briljanta komediserien som inte får missas.
⬤ The Invisible Man på Netflix var också trevlig. Den kom redan under fjolåret, och jag har liksom bara glömt av att se den. En feministisk take på den klassiska filmen i snyggt uppnystad hämndhistoria med Elisabeth Moss i huvudrollen. Och den osynlige mannen är nu en kontrollerande sociopat och ett överjävligt praktsvin. Det funkade bra.
⬤ Väntat med den tredje säsongen av Succession på HBO Max för jag misstänkte att den inte skulle stå sig mot de starka två första säsongerna. Det var ett misstag, för den var inte alls pjåkig. När man väl motvilligt skrivit under tittaravtalet och accepterat grundförutsättningen att följa den räligt rika och fullständigt depraverade familjen Roy’s förehavanden, så är det ju en himla medryckande serie. I den tredje säsongen fortsätter den hjärtlösa familjepatriarken Logan Roy (suveränt spelad av Brian Cox) att försvara sitt imperium. Den ålderstigne och genuint hänsynslösa mediamogulen är nu hårt ansatt av sonen Kendall som gör allt för att störta honom från tronen. Avslöjanden om sexualförbrytelser, tystnadskultur och korruption inom koncernen har nått media. Det politiska etablissemanget knorrar och aktieägarna har börjat skruva på sig. Så fadern är skadeskjuten, dessutom sjuklig, men likväl giftigare än någonsin.
Att seriens laddade familjefejder och grandiosa maktuppgörelser har en lätt anstrykning av Shakespeare må vara hänt, men den har en allt annat än shakespeariansk språkdräkt. Tugget är rappt och vasst i nära nog varenda replikskifte. Dottern Shiv, hennes man Tom samt sönerna Roman och Kendall har en maskinlik men elegant precision i sina snärtiga elakheter. Man häcklar och förolämpar varandra oavbrutet. Lillebror Roman’s barocka cynism och sexuellt frustrerade agenda är ibland uppjagande skojig. Likaså storebror Kendalls desperata upptagenhet av att försöka tillintetgöra sin far. Tempot och drivet i företaget står i bjärt kontrast mot hans mentala ork och sköra personlighet. Och käre tid, hans bombastiska 40-års fest blir en tragikomisk historia som han själv tvingas lämna p.g.a. alltför ångestfull. Det är lika absurt och roligt som det är smärtsamt och sorgligt.
Jamen, allt är sig likt i Succession.. Den dominerande fadern gör livet surt för sina undersåtar och arvingar, men förmår likväl sitta och läsa saga för barnbarnet vid poolkanten. Och den frånvarande modern Caroline – som sedan länge har flytt fältet till England – bjuder in alla till ett neurotiskt överklassbröllop mitt i den familjära turbulensen.
Längesedan jag avverkade en säsong av någon tv-serie i så snabb takt. Man köper det mesta, men bäst blir det när den underliggande spänningen framstår och inte bara drunknar i snitsiga smädelser och show off. Först mot slutet etableras en annan dynamik, en slags fördjupning, men resan dit är tät och väldigt underhållande. Sedan är ju soundtracket tjusigt, introts släpiga hiphop-stuns med stråkarna och den lilla pianohooken rentav förförande. Bidrar till att man bara vill ha mer av de förtappade själarna i Succession, och det kommer vi att få nästa år då en säsong 4 är planerad.
⬤ Och så har jag sett thailändska The Whole Truth på Netflix. I den följer vi unga syskonparet Pim och Putt som får bo hos sina främmande morföräldrar efter att deras mamma varit med om en bilolycka och hamnat i coma. Aldrig sett någon thailändsk skräckfilm förut, men får här en överraskande sevärd och flerbottnad historia med ett ymnigt övernaturligt läckage.. Ur ett hål i en vägg åskådliggörs ett pyrande mörkt familjetrauma.
L o g g f i g u r 