Sena oktober

Så blev det kyligare till slut. Vantar och tjock ylletröja fram. Jag kryper in i värmen på favoritcaféet Buurs. För en fika och halvfralla med skinka och grönt. Man får ta tag nånstans. Slicka såren och ta ut riktning. Börja skriva här igen.

Promenerade med min 88-årige far vid havet i Höllviken häromdagen. Vi bar rollatorn mellan oss i sanden. Det friskade i. Vågorna slog mot piren vid hamninloppet, och gott för den gamle att röra sig. När regnet kom skyndade vi tillbaka till bilen på parkeringen. Sedan körde vi och köpte Whopper Meals på Drive Inn’en på Toppengallerian. Han gillar det nuförtiden. Coca Cola och hamburgare. Hans 85-åriga sambo beställer helst Chicken Royale eller Fish King. Och så vill de alltid ha en Sundae med chokladsås till efterrätt, ja ni vet mjukglassen.

I övrigt sett tv-serien om seriemördaren och kannibalen Jeffrey Dahmer på Netflix. Dahmer – Monster: The Jeffrey Dahmer Story. Inte pjåkig. Trogen förlagan, långfilmen Dahmer, i mångt och mycket. Samma mörka obehagliga vibe. Men tio avsnitt var för mycket. I slutet tappar den. Det är när de anhöriga till offren ska följas upp. Deras känslor och tankar ska förmedlas, och den efterbörden känns mestadels slarvigt och styltigt gestaltad. Men serien är stark fram till avsnitt sex eller sju. Så den rekommenderas. Soundtrack av Nick Cave och Warren Ellis.

Och vill man ha mer kött på benen om Dahmer så finns det nu också en dokumentärserie i tre delar om honom: Conversations with a Killer: The Jeffrey Dahmer Tapes. Den är deprimerande och tung, men sevärd.

Något helt annat är What We Do in The Shadows på HBO. Den får en på gott humör. Säsong fyra var fantastisk. Colin Robertson’s död och fortsatta resa är absurd och hejdlöst rolig att följa. Nadja’s & Lazslo’s också. Deras gränslöshet och sexuella upptagenhet alltid underhållande. Och Nandor är ju väldigt skojig, speciellt när han är trumpen, känslig och deprimerad. Deras mänskliga och livsfarliga lilla hemhjälp Guillermo del La Cruz kan man inte heller få nog av. Jävla genialisk tv-serie på det hela taget. Blir lite av ett gift i kroppen att ta del av huvudpersonernas vampyrbestyr. Måste också rekommendera långfilmen What We Do In The Shadows från 2014 som har samma mockumentära upplägg, men tv-serien är nog strået vassare ändå. Har också blivit inspirerad av musiken i den. Nu gjort omfattande spellista på Music. Krävde flera dagars jobb och shazamande, men det var det värt.

Japp, sådant gör jag, uppdaterar spellistor om kvällarna. I kväll har jag fått ihop Synth & Electronics 5 som jag känner mig nöjd med. Jazz-listorna börjar också ta form. En mix av standards och modern jazz, med tonvikt på det senare. En hel del nordiskt, men även japanskt och nytt amerikanskt, ja, småmilitant svart. Det finns ett agg där som känns piggt och subversivt och hörs i musiken.

Sedan letar jag med ljus och lykta efter indiska sångerskor från Karnatakaprovinsen som behärskar rytmiska sångtekniken Konokkol, som jag upptäckte när jag var typ 17 år. Den turkiske jazzslagverkaren Okay Temiz – eller Okay Penis, som vi brukade kalla honom – hade då släppt en fusionplatta med gruppen Oriental Wind samt tablasspelare och sångerskor från The Karnataka College Of Percussion. Den väckte mitt intresse för både jazz och indiskt. Den sydindiska traditionen är mucho intressante. Och kvinnoröster låter ofta tuffare än herrdito när det kommer till rytmbaserad konokkol.

Och här är en liten karnatisk gosse som är vass. Spännande röstkonst, om än inte konokkol alls, men en väldans tjusigt framförd klassisk bhajan.

Ja, musiken är viktig. Genremässigt gillar jag brett. Men kan ibland känna mig lätt alienerad i mitt något intensiva intresse. Finns väl egentligen bara några få i bekantskapskretsen som catchar upp med samma iver där. Kan sakna folk som omfattar femtioelva snarare än fyra-fem genrer, som är mer än måttfullt engagerade och blir glatt bebubblade av både bredd och fördjupning.

På tal om musik. Kolla in den tyska dokumentären om gamle dirigenten. Herbert Blomsten på SVT Play. Vilken mild, klok och sympatisk 90-plussare. Och musiken! Är man inte intresserad av den klassiska genren så blir man när man ser på Herbert Blomstedt och musiken.

Och så lite litteratur. Sonen min har fyllt år och jag gratulerade honom med skräckromanen Konferensen av Mats Strandberg. Tror bra. Trodde han med efter att ha läst den recensionen. Nu har han förresten rest till Prag. Kom en bild. Så här kan det se ut på en gata där. Gillar ljuset i foto, lite teaterljus. Som inomhus. Han är en utmärkt fotograf.

Mer läsande. Fick en fin liten bok med dikter av Paul Verlaine av en trevlig kvinna som hade besökt bokmässan i Göteborg. Upplever väl Verlaines dikter som lite mossiga, men kommer liksom in i det, hittar tonen och lyckas läsa honom med min ungdoms ögon, ungefär som jag någongång kan läsa Rimbaud. De där 1800-talspågarna tilltalade en. Verlaine var ju en självutnämnd poète maudit, en ”fördömd poet”, utstött av samhälle och normer. Sånt gillade man, och fortsätter att göra. Tror ett hälsotecken. Så ett kärt återseende ändå, och visst och somt är ganska bra. Här hans dikt om boyfrienden Rimbaud som han sköt i foten på fyllan, och fick två års fängelse för. Ja, det och homosexualiteten.