Jag känner sedan många år tillbaka en rödhårig kvinna som är bördig från Island och är väldigt lik skådisen Sarah Snook, ja Siobhan ”Shiv” Roy i tv-serien Succession. Jag frågade henne om ingen annan hade påtalat likheten, men det var bara jag, och hon själv förstås, som hade tänkt på det. Vi båda tyckte att det var lite märkligt att ingen annan hade reagerat och sagt något till henne om detta. Underförstått: att folk inte så himla receptiva och på hugget liksom. Lite kassa på att vara om sig och kring sig, ge komplimanger och se typ sånt. ”Tröga”, som hon sa. Det ligger något i det. Även om det kanske är att dra en för dyster slutsats, och lite för höga växlar på den tendensen hos folk. Men det gjorde vi i alla fall. Ja, va fan ibland får man klaga.
På tal om det – klagolåt. Hur ser det då ut ut här just nu, för mig? Inte fan är det så många som undrar (sa han bittert, men sanningsenligt), men jovars era jubelidioter – i ärlighetens namn är det en strange mix av hotfullt, stressande och oroligt. I bästa fall landar jag i ett oehört försiktigt ”ok”, eller typ ”levnadsbart”.
Skulle säga att min ekonomiskt utsatta läge är det enskilt mest svåra att leva med. Pressen där har inte varit nådig de senaste åren och kan effektfullt trigga oro, depp och försämra den psykiska (o)hälsan Min depp är inte så deep. Och jag har inte någon adhd, inte borderline. Jag är mer som karaktären Majestix, han hövdingen i serierna om Asterix – d.v.s. jag är bara rädd för att himlen skall falla ned över mitt huvud, tror nån slags ängslig personlighetsstörning.
Men om himlavalvet sitter på plats och inte för mycket andra orosmoln hänger över mig, så fungerar jag, och börjar med ens tro på de bra grejerna i livet. Om jag dessutom kan sova hyfsat gott om nätterna, då börjar vi prata! Det betyder att jag kan skriva, kommunicera, lyssna på musik, se film, läsa böcker och scanna nytt om samhälle, kultur och sport på daglig basis. Då finns alltså engagemanget, och då finns också en viss ork för vännerna, familjen och t.om. kärleken i acceptabel omfattning.
Men det är inte ofta de där parametrarna är aktiverade på samma gång, ja, samverkar i en läkande rörelse eller how to put it. Så det är fragilt. Eller vad fan? Både och. Alltså, jag är i grunden rätt balanserad. Jag slutade t.ex att gå i psykoterapi när jag upptäckte att jag var en klippa för mina psykologer. Ja, när de började kalla mig Johnny Rock Solid istället för Johnny Leidenlieder. Med det sagt vill jag bara tillföra att jag även är en av de allra busigaste killarna på den här planeten. Och den som orkat läsa ända ner hit är definitivt ingen jubelidiot. Hurra för oss!
L o g g f i g u r 