Jag sitter på fjärde våningen. I morgonrock med en kopp kaffe. Grönaste grenar och trädkrona precis utanför fönstret. Duvkutter blandas upp med en tinnitus som minskar i styrka med varje kaffeklunk.
Vid uppvaknanden – efter såväl slummer som nattsömn – kan det vara ett rejält oljud. Djävulens orkester spelar som mest och låter som allra sämst just då. De verkar ha dålig koll på sina instrument. Blåser bara på med alla toner de har utan minsta koordination eller förfining. Inte ens ett jämnt högt pitchat piiiiiiip kan man få att förhålla sig till då.
Det är ganska enkelt: Stegrad vakenhet minskar tinnitus, Sänkt vakenhet och medvetandegrad tvärtom. Så vila, avspänning, och sömnighet är inga jättebra kompisar längre. Å andra sidan inte heller stress. Så en lite lurig balansgång.
Jag har lärt mig att leva med det där. Tinnutus. Grad III. The Worst. Konstaterad, uppmätt och kategoriserad av hörselenheten för typ tio år sedan. Det har varit en slags resa, får man säga. Men det gick faktiskt att att förflytta sig från position helvetisk till position kanske levnadsbart ändå?. Efter hand. Tog mellan två och tre år innan det började kännas ok igen. Så inget att sticka under stol med – en tuff och segdragen utmaning. Men inte har jag det som killen på bilden nedan. Nej, nej. Inte längre. Det är hanterbart nu. Det finns där varje dag, den kan forfarande stjäla energi och jag tvingas ju notera den då och då, men sedan glömmer jag bort den.
Ok, man har fått kohandla lite. Tystnaden som man kunde uppleva den, exempelvis på landet eller i skogen, är förstås ett minne blott. Det är en saknad och en sorg, men i övrigt funkar det ju. Har lärt mig med tiden. Att ha det bra igen. Engagemang i något är av godo. Intresse. Upptagenhet. Tankeverksamhet. Kroppslig aktivitet.
Det viktigaste i det mer plågade tinnitusstadiet är att försöka närma sig tanken att ”det kommer att bli bättre”. Ett fel många nydrabbade gör är att börja gå in och kolla forum på nätet. Där härjar ofta de som är mest i affekt och en hel del skräckhistorier pumpas ut. Inte så uppbyggligt, nä. Bättre då att gå till säker gammal audionom (Tack A.) – eller psykolog på hörselmottagningen. De har koll på scenariet, och är till stor hjälp för att nåt bra ska kunna få börja ta form.
Det finns resurser – samtalsgrupper, KBT, TRT (Tinnitus Retraining Therapy) och även hjälpmedel att ta del av. Jag fick ett ovärderligt stöd där, samt ordinerades maskeringsljud av typen vitt brus i speciella hörapparater. De var specialinställda efter just min tinnitusnivå av en säker audionom, och innebar frist under den långa akuta fasen. Under ett drygt år använde jag dem tolv timmar om dagen enligt ordination. Ja, olika nivåer av white, brown and pink noise. Så finns hjälp att hämta och ta del av.
Men öven högfrekventa ljud kan ha effekt och tillfälligt störa ut den egna tinnitusen. Minns att jag lyssnade på den finske elektroniske musiken Mika Vainio (1963-2017) och hans låt Kesäyon Haltijat. Ungefär tre sekunder i inledningen av den hörs en frekvens som mer eller mindre slog ut min tinnitus. Gav några sekunders tydlig respit. Underbart. Reagerar forfarande positivt på sådana frekvenser, men kan krävas bra högtalare eller riktigt vassa hörlurar för att ens höra dem.
En besvärlig bit för nydrabbade som reagerar med mycket ångest och skräck på tillståndet (långt från alla gör ju det, men vi är ändå några stycken) är att man under inledningsfasen också kan utveckla ljudkänslighet. Det är stressen och sömnproblemen som tar ut sin rätt, mer än att det är något fysiskt fel inne i örat. Under de perioderna kunde jag uppleva att tinnitusen minskade och ersattes av ljudkänsligheten. Inga vidare optioner någon av dem, hehe. För min del gjorde det ont i öronen bara av att höra knäppet av att en strömbrytare slogs till. Att diska var en plåga. Att gå ut och handla i det närmaste en omöjlighet. Rätt lätt att börja isolera sig..
Men ljudkänsligheten drar sig tillbaka, och tinnitusen kommer att upplevas som mindre störande. På sikt. Och till sist så kan man faktiskt börja leva som vanligt igen. Lyssna på musik, se på tv, vistas bland folk utan ångestpåslag, t.o.m gå på konserter minsann.
Normaliseringsprocessen eller anpassningstiden varierar förstås. ofta är den inte spikrak. Man kan temporärt hamna på tinnitusgaffeln igen efter en bra period. Men samtidigt blir det allt glesare mellan de riktigt jävliga perioderna. Det blir bättre. Med tiden så anpassar sig hjärnan. Det är nästan lite flott och fantastiskt. En tids antidepressiv medicinering kan också hjälpa att att hitta bättre väg och känna bättre motståndskraft när det behövs.
Å andra sidan pissigt att vår skrala konstitution låter oss hamna i sådana och andra helveten från början, hehe. Men japp, det är ju den givna premissen, thats life!
L o g g f i g u r 