Har inte postat något på ett bra tag, ser jag. Har simpelthen ikke haft ro på, som dansken säger. Men då till sist. Jomen, något har äntligen löst sig efter flera års kamp. En sten har således fallit från bröstet mitt. Men fortfarande sitter typ fantomkänsla av tung sten kvar. Inte konstigt, tänker mitt klokare jag. Får försöka skaka ner i det här efterhand. Inte lasta mig för min bräcklighet, omfamna min relativa klarsyn. Låter det kryptiskt? Må så vara.
Kanske får en lite mer ro i tillvaron nu, det är ju önskvärt, men fan vet. Av tvivel är en byggd, hoho.
Och mer tid och ro att skriva här perhaps? Eller så blir det precis tvärtom. Att annat tar vid. Kan bara hoppas av gott ett tag. Det återstår att se. Lev medan tid är. Fånga den jävla dagen. Åh, fy fan, en synnerligen motsträvig rörelse. Men å andra sidan – alla blomster, svarta eller ej – nyd dem, som dansken kanske också säger. Låter vedervärdigt mindfullt, men där kan ligga något i det. Men det ska förstås inte bara torrt rapas upp. Måste tas på en ordentlig beredningsrunda i det egna blodomloppet först.
Till en början får en väl nöja sig med det lilla – om man förmår – förmodar jag. Som att det är skojigt att någon har tänkt ungefär som jag och monterat ihop finfina låten av The Fall med tv-serieklippet från Twilight Zone. Easy fun!
L o g g f i g u r 