Det är inget att be för, märker jag. Det får bli en hommage, eller i alla fall en diger spellista med den musik som jag vet att min gamle vän uppskattade och har omfamnat genom åren. Känslosamt klart med de spår som härrör från vår tidiga ungdom och överlag vår tillsammans-het och relativa samsyn på området under många herrans år. Så biggosnyft på den här spellistan. Den får växa fram organiskt allteftersom jag kommer på vad som låg honom varmast om hjärtat, vad vi ofta lyssnade på tillsammans genom åren. Ja, sedan typ 1981.
Apple Music-länk i spellistebilden nedan. Och samma spellista finns här på Spotify.
Men när jag nu sitter och lyssnar på låtar och artister vi delade och gillade blir jag också dyster när jag tänker på att du inte orkade bry dig om musik alls de sista säg fem-sex åren. Det fanns inte plats längre. Ditt dåliga mående dränerade dig.
Jag vill minnas att de sista låtarna jag presenterade för dig på min iPad var Sleaford Mods Shortcummings och Aldous Hardings Blend och The Barrel, för nåt år sedan. Du lyssnade på dem i mina AirPods Max och blev impad av ljudet i lurarna. Vi käkade en sen frukost vid 14-tiden hemma hos dig. Jag hade köpt med mig franskbrödbullar, varsin tomat och vi kokade varsitt ägg.
Din egen stereoanläggning stod mest och dammade. Men där och då väcktes livsandarna till för dig en stund. Du fattade ju direkt att Sleaford Mods var bra på riktigt. Och hoho, du föll som en fura för Aldous Harding så klart. En snygg kvinna – karaktär, sa du. Sedan berättade jag att hennes mimik i The Barrel hade fått mig att tänka på Bruno K. Öijer’s uttryck under hans några av hans uppläsningar under 90-talet. Du fattade direkt vad jag menade. Och likaså när jag sa att hon ibland får mig att tänka på Fellinis skådespelande fru Giuletta Massina i filmen Le notti di Cabiria från 1957. Så då såg vi om den några dagar senare hemma hos mig.
Saknar sånt med dig. Ja den typen av umgänge och samtal. Vårt babbel runt musik, film, litteratur och konst, och minst lika ofta om livet här vid Värnhem och om våra närmaste. Hur vi delade anekdoter och spaningar om det lokala persongalleriet i våra kvarter. Vi hittade på namn för folk här som inte var som andra. Olika original och folk med diverse ohälsa, som vi ömmade för. Som ”Den lytte”, ”Mannen med ljusa rösten”. ”Tanten som tar på en”, ”Bollmannen, ”Tänkaren på torget”, ”Mannen med tordönsrösten”, ”Kompositören”, ”Ballongmannen”, The Whistling Man”, ”Mannen i fönstret” ”Den enarmade”. De flesta också borta nu, eller på institution. Nya har ju tillkommit, men de är inte så spektakulära som den förra tilltufsade generationen.
Jaja, nedan i alla fall låtarna du tyckte om och vi lyssnade på under den där frukosten. Annars var du inte längre jättehaj på att ta dig an ny musik. Geisten var liksom inte kvar. Men ibland pratade du i alla fall om gamla favoriter. Och gott att du omfamnade Sleaford Mods och Aldous Harding under just den fina frukoststunden vi hade tillsammans. Frallor med skivade tomater på, och så slurkade vi nybryggt kaffe från din goa gamla Mocca-bryggare. Du är saknad.
.
L o g g f i g u r 