Det här kommer vi ihåg va, syster? Det är ju faktiskt det bästa och vänligaste “lär dig engelska program” som visats i svensk tv. Vinjetten och vinjettmusiken (The Ventures “Pipeline”) ger franskbrödbulle med spetsknopp från Wallins på hörnan Falsterbogatan/Amiralsgatan. Eller var det från konditoriet en bit ner på Amiralsgatan? Kommer du ihåg vad det hette?
Året är hur som helst 1972. Jag sitter i en av de två östersjöblå fåtöljerna framför teven hemma hos farmor Vera. Ser på Utbildningsradions program under förmiddagen. Får se livet i andra delar av världen, i fattiga länder i Afrika och Sydamerika. Men det är mycket annat också: Natur- och kulturprogram. Samhälle. Barn och skola. Resor. Industri. Trafikvett. Utbildning. Solidaritet med. Hjälp till. Politiskt korrekt. Förnumstigt säkert, men bra, klokt.
Så där satt man och tittade. Ibland fick man bullar av farmor, ibland en handfull ostbågar. Alltid måttligt. Minns också att jag ofta satt uppkrupen i fönsterkarmen. På den behagligt varma marmorskivan (ovan elementet) med alla sina fossiler som fascinerade.
Där sitter jag och tittar på bilarna som passerar nere på gatan, i korsningen utanför Amiralsteatern. Jag kan alla bilmärkena.
På eftermiddagarna lek på gården med Susanne, Dan och Jörgen som alla var stationerade hos dagmamman Tant Doris en trappa upp. Då och då gick vi i samlad skara till Domus och till Folkets Park. Eller så lekte man hemma hos farmor, vid köksbordet – med indiankrigarna, gipsbergen, bilarna, eller med Meccano. Pappas och hans bror Kunos gamla leksaker som man plockade fram ur leksaksgarderoben i köket.
Den elaka flickan på granngården hette Katarina. Jag vet inte om hon var elak alls egentligen, men hon var på andra sidan staketet.
L o g g f i g u r 