I senaste numret (nr. 3/2015) av norska litteraturtidskriften Vinduet skriver svenska Mara Lee om överstrykningar (överstrykningar). Hon utgår från den korta essän Appendix to ordinary time i kanadensiska poeten och litteraturprofessorn Anne Carsons bok Men in the Off Hours från 2000. I den möts gammelgreker och modernitet, stolpar dikt fram jämte essä och meditationer om Catullus, Emelie Dickinson, Antonin Artaud, Sapfo, Tolstoy m. fl – men i den avslutande korta essän uppehåller sig Carson vid Virginia Woolf samt sin nyligen avlidna mor. Hon läser moderns dagböcker, och Woolfs antecknings- och dagböcker där hon blir speciellt intresserad av de partier som är överstrukna (överstrukna). I Vinduet plockar Mara Lee upp överstrykningstråden och sätter den i ordentlig spinn igen; belyser olika aspekter av överstrykningens anatomi och mening, och dockar på vägen – utöver Anne Carson – med bl. a. Katarina Frostensson. Inledningen ur Överstrykningar:
”Överstrukna meningar påminner om döden säger Anne Carson i miniessän Appendix to ordinary time På två glesa sidor avhandlas tiden, döden, allt länkas samman av överstrykningarna. Det svarta obönhörliga strecket skär rakt genom orden och blir ett slags retorisk zombie, en figur som varken syftar till att levandegöra, försköna eller ens jämföra. Överstrykningens utplaning/utplåning för läsaren till ett semantiskt no man’s land. Den bär retorisk kraft genom förlust, genom ett delvis försvinnande. En enkel överstrykning och allt går förlorat, men är fortfarande kvar, säger Carson. Att språk och kropp hänger samman vet de flesta som skriver. Det är en kunskap som vi inte alltid kan läsa oss till i böcker, men som känns. Tyvärr är det ofta såren som känns mest. Hos Carson är överstrykningen typografi som förvandlats till affekt, till sorg. Inget kommer någonsin mer att vara sig likt (…).”
I stort ett läsvärt nummer av Vinduet som också tittar till en trio intressanta, men hädangångna författare i Robert Musil, David Foster Wallace och Stig Sæterbakken. Man borde prenumerera på tidskriften. Den fanns för något år sedan som app, men inte längre, vilket är synd eftersom vi nog är mer redo för digitala prenumerationer nu. Kanske var Vinduet för tidigt ute på iOS-plattformen? Det kan man då inte beskylla andra kulturtidskrifter för att ha varit. Å andra sidan har ju nättidskrifterna på webben börjat etablera sig, och läsupplevelsen på iPad är utmärkt – speciellt iPad Mini med sin typ bokstorlek. Även på större iPhones börjar det kännas hyfsat.
Ska man läsa något skönlitterärt av Mara Lee så är prosalyriska debuten Kom från 2000 en given startpunkt. Tror den hade något knappt, men laddat i formen. Minns kroppar, medvetanden, kanske på strand – en dov suggestiv sexualitet, kraft, något våldsamt, tätt, hermetiskt.
Mara Lee, f. 1972, är poet, författare, filosofie doktor i litterär gestaltning och översättare. Hon har översatt tre verk av Anne Carson: ”Röd självbiografi” (Bonniers, 2009), ”Makens skönhet” (2012) och ”Röd.doc” (2015). Hennes senaste roman ”Future Perfect” utkom 2014 och hon disputerade nyligen med avhandlingen ”När Andra skriver: skrivande som motstånd, ansvar och tid.”