Som vanligt en trevlig familjeafton hos syster i Lund, med far, son, systerdotter och hennes två gossar. Vi fikade och ägnade oss åt bollek i gräset på gården – och efter det diabildsvisning. Vi har nu betat av åren 1957 till 1965. Välklätt, inte sällan skräddarsytt, och nästan alltid snyggt. Och så förgängligheten, allt som var och inte längre är. 1965. Inte ens jag var. Jag kommer först året därpå. Och 50 år senare bromsar in bilen på Föreningsgatan i Malmö. Jag stiger ur den och överlämnar chaufförsätet till min gamle far (dragspelaren på bilden) som nu är 82 år gammal. Vi – min 30-årige son och jag – vinkar av honom och sen går vi till Burger King för två tamé-kaffe eftersom vi båda har slut på kaffe hemma. Vi kör en eftersits hemma i hans kök sedan. Han ställer sig och diskar. Jag sitter på stol, som diskstöd. Stora diskar brukar ge med sig mycket fortare om man har sällskap. Detta vet vi av erfarenhet för vi är mycket organiserade människor som underlättar och hjälper varandra. Men mer än diskkväll blir det sedan en diktkväll. Vi tittar till danske poeten och dramatikern Morti Vizki (1963-2004).
 |
| Morti Vizki |
”Rede sengen som en soldat
Spise et æble en gang imellem
Skifte kattens vand
Er der noget som livet
Ja, døden”
”Inderst i mindet står tidernes tid
den rydder mig op
svælger rastløshed:
jeg kom til at spørge
hvorhen hun gik ud
i den trofaste kappe
der fastholdt mit lange salte smil… ”
dikter ur
Ur Almanak 2005, postumt.
ur SOL 1997.
L o g g f i g u r 