Ni vet hur det är, man sitter och gluttar i stand-up träsket på youtube, och så fastnar man. Ikväll blev det Jonatan Unge, Simon Gärdenfors, Iliza Shlesinger och stammaren Drew Lynch som – ja, utanför sin stamning – har en rätt rolig intonation som fångade mig en smula.
Stand-up gör sig på youtube. Mycket bättre än live. Har bara varit på någon enstaka live-framträdande, eller mer hamnat i p.g.a. gratis i typ Folkets park. Men trots att ståupparna varit hyfsade – sist Jesper Rönndahl – så gillade jag inte det alls.. Satt mest och blev irriterad på alla som flabbade i publiken. Generellt har jag nog svårt för det där kontraktet: ”jag är en rolig stand-uppare och nu ska du skratta åt mina skämt”. Kan nästan tycka att det är anstötligt, ja lite motbjudande. Så några fler live-akter blir det inte för min del. Ja, det skulle i så fall vara nån som var lite förbannad, kommer att tänka på Bill Hicks, men han är ju död.
Sedan är det lustigt hur man kan få lust att se om sånt man sett förut, trots att man hört gagsen, och vet exakt vad som väntar. En sådan ride blev det ikväll (se nedan). Blir snarare vilsamt än tjofaderittan roligt att glutta på… Hur man sitter och njuter av timing, intonation, fraser och ljud, artikulation, ja sånt. Säg Jonathan Unges diagnosstinna framtoning, eller Iliza Shlesinger’s getliknande imiterande av ”kvinnoljud”. Och Simon Gärdenfors, han är ju faktiskt jävligt rolig.. Hans lågmälda framtoning. Återhållsamheten i förening med det plötsligt gränslösa, mkullkastandet av sammanhanget, de korta gagsen, ordvitseriet, det dumma. Allt det jättekuliga, som han ju tokigt nog också blivit polisanmäld för.
Japp, att kolla standup hemma på sin kammare är en helt annan femma än live – det funkar för mig. Blir mer intimt. Bara jag och min för stunden valda rolighetsminister. Inget som stör.
L o g g f i g u r 