I förra veckan hade tv+ premiär på Todd Haynes dokumentär The Velvet Underground. En två timmar lång odyssé över den ikoniska gruppens historia. Jag såg den på min dedikerade hårdvara häromdagen, och den var inte pjåkig alls. Skulle säga ett ganska unikt och innerligt porträtt av bandet och dess medlemmar.
Musikdokumentärer, och framförallt hyllningsporträtt av svunna band och artister, kan ibland tendera att kännas lite klichéartade och sentimentala. Speciellt att utsättas för en strid ström av ”talking heads” som sockrar med beröm kan vara tröttsamt. Även i The Velvet Underground förekommer en hel del talande huvuden, men de är inte fåniga och känns inte skrymmande. Bildspråket bidrar med en speciell dynamik här. Haynes använder sig av element sprungna ur 60-talets experimentella filmvärld när han låter berättelsen ta form. Split-screen och montage ringar in tidskänslan väl och vi får ett slags collage som förtätar filmupplevelsen utan att kännas för ”arty”. Storyn förmedlas egentligen rakt utan större krumbukter, men inkännande och grundligt.
Innan jag började titta funderade jag på om Velvet-tematiken inte skulle kännas en smula utnött, för ja – den är ju hyfsat belyst och välkänd ändå.. Musikerna själva, Andy Warhol och The Factory. Avantgardet och anti-hipperiet. Det subversiva och anti-heteronormativa. Drogerna, konsten och litteraturen som inspirerade.. osv. Men Haynes lyckas navigera i allt det stoffet på ett bra och nyanserat sätt. Till sin hjälp har han en välvald och sympatisk skara intervjupersoner. Resultatet är en musikdokumentär som känns intim och personlig samtidigt som den bibehåller en kontextrik bas.
Ett plus där för alla klipp från experimentell film av bl.a. Jonas Mekas, Maya Deren, Kenneth Anger, Shirley Clarke – och Warhol förstås. Det blir lite som en hyllning i sig, till en hel generation av avantgarderegissörer. Noterar också i sluttexterna dedikationen till Jonas Mekas som filmade Velvet Undergrounds första livekonseert 1964.
Det dröjer nästan 50 minuter in i filmen innan bandets eget låtbibliotek börjar luftas. Då dundrar ”Venus In Furs” igång samtidigt som man når fram till gruppens tillblivelse i berättelsen. Därefter ligger musiken hela tiden i bakgrunden, under anekdoter och annan vittnesbörd, men framträder och ökar i styrka i varje mellanrum, för att mot slutet ta över mer och mer
Lou Reeds (1942-2013) porträtt tecknas ungefär som förväntat – en problematisk, lynnig och osäker ung herre, som till varje pris ville framåt och helst som rik rockstjärna, men som ju var pretty cool, mörkt dreamy och rätt kompromisslös med sitt shit.
Nico (1938-1988) har förstås också en egen avdelning i filmen, men förblir som person lika mysteriös som vanligt. Hennes röst, looks och gåtfullhet får fortsätta fascinera i all evinnerlighet. Amen.
Bandets gitarrist Sterling Morrison (1942-1995) finns med i bilden, om än inte så framträdande. Sedan har den nu 79-årige John Cale alltid varit en sympatisk figur. Hans musikaliska resa och intresse för ljud avhandlas på ett intressant sätt, och han lotsar oss med god överblick genom både sin egen och Reeds process som ledde fram till det The Velvet Underground som vi har lärt känna.
Maureen ”Moe” Tucker, gruppens trummis, kommer också till tals en hel del. Hon är numera en trevlig 77-årig gammal böna som fortfarande uttrycker irritation över hippierörelsen: ”This love & peace crap, we hated that. Get real”.
Men som allra bäst blir det nog när musikern och spillevinken Jonathan Richman (The Modern Lovers) dyker upp som gubben i lådan och berättar om sin relation till bandet. I några välfunna passager beskriver han målande den kraft och magi som The Velvet Underground hade.
Så se!
⬤ The Velvet Underground på tv+
L o g g f i g u r 