Kanske kan non-fiction och musikdokumentärer bli Apples grej? Filmen om The Velvet Underground var i alla fall ett steg i rätt riktning. Hyfsat sevärd är också 1971: The Year That Music Changed Everything. I åtta avsnitt om vardera 45 minuter bjuds vi musik, samhällsomvälvningar och politik i en salig blandning. Underhållande och informativt som tidsdokument, om än lite väl lättuggat. Behållningen är framförallt det prima arkivmaterialet (en del aldrig tidigare visat) med en lång radda av artister som Rolling Stones, The Who, Marvin Gaye, Aretha Franklin, Joni Mitchell, Carole King, Lou Reed, Alice Cooper, Jim Morisson m.fl.
På tv+ ligger även The Beastie Boys Story av Spike Jonze. De två medlemmarna Mike Diamond och Adam Horovitz’s berättar rapgruppens historia från scengolvet på King Theatre i New York. Man slipper ”talande huvuden” men får istället en mix av Ted Talk och välrepeterad stand-up-föreställning som känns alldeles för tillrättalagd och klämcheck. Blir mest buskis av Beastie Boys, tyvärr.
Och om man vill ha mysiga gamle deppfarbrorn Werner Herzog som ledsagare på en existensiell och apokalyptisk resa så finns hans dokumentär Fireball: Visitors From Darker Worlds att tillgå. En berättelse om hur meteornedslag och himlakroppar har påverkat liv, kultur och religioner på jorden genom historien.
Generellt är film- och tv-serieutbudet fortfarande oerhört skralt på tv+. Hittills har Apple visat fram en nästan provocerande mesig tv-serieproduktion. Det mesta känns förnumstigt, mainstream och strippat på konstnärligt mod. Finns något återhållsamt och puritanskt över företagets tv-agenda, tänker jag. Känns t.ex. som om man vill skydda oss från mer explicita skildringar av skräck, våld och sex. Det duger inte. Blir alldeles för återhållsamt och prudentligt. Vi får hoppas på såväl högre konstnärlig ambition som mer blod och horror på tjänsten framöver.
Men jag gillade den Emmy-prisade komediserien Ted Lasso som förvisso är oförblommerat feelgooderi, men med en helt egen och väldigt charmig ton. Det är den enda fiktion jag sett som har hållit måttet på tv+. Rätt otippat att man skulle bli så begeistrad över en amerikansk tränares öden och äventyr i den engelska ligafotbollen, Både säsong 1 och 2 var bra. Undantaget det fristående och ytterst banala ”Christmas Special” avsnittet som med svårslagen dålig timing visades mitt under industrisemestern i somras. Hoppa över det.
I går kväll tog jag mig med möda genom det första avsnittet av sci-fi serien Foundation som bygger på Isaac Asimovs romanvärld. En förmodat svindyr produktion som kändes styltigt gestaltad, fjompigt storvulen och helt ointressant. Men hepp – borde kanske ha gett den längre tid, för ser nu att Staffan Tapper skrev något mer nyanserat, hoho, om den i Sydsvenskan, även om han inte är odelat positiv. Jag vet inte, den gode Tapper tiltar nog ibland, å andra sidan har han säkert betydligt bättre koll på Asimovs romaner än vad jag har. Får kanske ge Foundation en chans till.
Joel Coens drama The Tragedy of Macbeath går upp där snart också. Har inga höga förväntningar på den efter att ha läst ett par amerikanska recensioner, men den får väl ändå ses.
Sedan får det nog räcka med tv+. Det kostar ändå en slant varje månad att prenumerera. 59 kr är inte så mycket, men när det blir dags att se över alla bäckar små, så är det den första tjänsten som ryker. OM jag nu inte hänfaller åt suget att skaffa mig en iPad Mini 6 trots att det vore ekonomiskt fördärvligt. Tv-tjänsten ingår ju i tre månader om man köper en Apple-enhet, och den där lille rackaren är faktiskt extremt begärlig.
⬤ tv+ 1971: The Year That Music Changed Everything
L o g g f i g u r 