- Vårsolen mild och härlig. Skejtarna har varit många på Värnhemstorget och i den ännu torrlagda dammen i Rörsjöparken senaste veckan. I eftermiddags var det ett gäng från USA som bjöd på riktigt stark skateboard medelst videofilmning. För några dagar sedan ett gäng tyskar och japaner. Alltid en njutning att ta del av tricken, skickligheten, och gött att Malmö är en sån internationell hotspot i skate-världen. Fint också att se barnfamiljerna som njuter våren. Ungar på premiärtur med nyinköpta rollerblades. Frisbees som snurrar från hand till hand. Studsbollar som dängs i betongen och flyger högt upp i det blå. Det är så ystert och glädjerikt att man blir rent varm i bröstet.
- Påsken över tack och lov. Eller jag vet inte. Jag har ett lite splittrat förhållande till den. Det är lite från år till år. Det familjära kan vara underbart, men också ta på krafterna. Det kyrkliga och kristna kan vara ett trist ok, men också funka upplyftande. Stillheten och vilan, for sure. Men också påskmysteriet. Japp, pratar förvandlingen i Kristus. Döden och uppståndelsen. Jag är mer lagd åt ateism numera, men tar mig rätten att känna av påskmysteriet då och då. En gång tiden, när jag inte visste bättre, försökte jag nämligen utvinna det bästa ur det där – och lyckades! Det är inget nödvändigt att hålla fast vid, eftersom många andra berättelser ger mig samma perspektiv, men likväl lever jesusjävelen kvar i mig här. Inte som ”en kristen tro”, snarare i ett privat och hyfsat välfungerande självhjälps-perspektiv, hur knepigt det än låter. Nå, kyrkan är kyrkan och ibland lurigt att inte vilja döma ut något som så ofta visat sig vara fördömande. En morbid korsfästelse. En uppspikad kropp. Våra böner slungade som kastringar på detta kors. Lidandet och döden. Alltså, lugnt och fint nu, men det är ett narrativ ändå, som det står en fritt att bedöma som en vill. Folk blir gärna rigida och väl bokstavliga där, och går bet på grejen, ja uppståndelsen. Men en äger ju som väl är sin egen tolkning. Jag brukar ibland fråga mig vad som är i döende eller vad som behöver dö i mitt eget liv just nu. Och vad som vill återuppstå och behöver se dagens ljus. Litet som stort. Ja, det finns ju alltid något som behöver justeras, och under påsken har jag noterat att det ibland låter sig göras. Så högtiden kan ha en positiv effekt på mig, och det är bra att den är lång och väl tilltagen. En hinner gå ner i varv och känna efter. Alltså, inte är jag i kyrkan ofta, det går almost år mellan besöken, men just på påskdagen och annandagen så har jag några gånger blivit stärkt av att vara i kyrkorummet och lyssna till en predikan eller konsert. Det brukar vara ömsint och ljust, men utan att blända eller förblinda.
- Upcoming Valborgsmässoafton har också något där. Valborgselden lämpar sig väl att slänga in lite gammalt psycho-bråte i, eller bara stå och sve’ ögonbrynen vid. Men bevare mig väl för de gamla studensångare i sina slipsar och kavajer och studentmössor. Den välmående hurtigheten får gärna flammorna ta. Och en vill verkligen inte vara i Lund eller Uppsala under Valborg, oh no.
- I övrigt blev det inget speciellt påskfirande i år med familjen, p.g.a. att vi just nu är geografiskt och logistiskt skingrade. Saknad var vår traditionella äggpickningstävling, men födelsedagskalas fick duga som ersättning strax före påsk. Syster min fyllde 62, och det var fint att få uppvakta henne i närheten av Vitaby. Innan smaskig födelsedagstårta bjöds vi på en god och matig grönsakssoppa samt olika sorters grovt bröd bakat i trakten. Mellby Kavring är t.ex. goodiegoddie. Öl och vin serverades till detta. Min son blev lullig, märkte jag, vilket var kärt, medan jag själv var chaufför och fick avstå.
- Min gamle far kämpar på. Han går mot 88 år nu. Jag är ofta hos honom. Vi körde till kyrkogården i Malmö häromdagen, och gjorde några ärenden på byn. Hjälpte honom sedan att betala räkningar, fixade hans deklaration och förnyade recept via hemsjukvården, m.m. Som vanligt var det både fint och kämpigt. Stressande att ha koll på allt, och samtidigt ha lugnet att parera hans glömska och ständiga upprepningar. Man önskar att man hade mer ork att ta av. Men så är det ju. Det är lite knapert med marginalerna. Så ser det också ut bland vänner och bekanta här. Att det finns en viss vånda och en omfattande utmattning att ta hänsyn till. Liv och tillvaro är inte så jävla lätt att härbärgera alla gånger, men vi bryr oss om varandra och försöker hjälpa till med vad vi har och besitter ändå. Det tar energi och kraft. Så är det för dem. Så är det för mig. Går inte att undvika energiförluster eller slå vakt om egna gränser när det kommer till människor nära. Funkar inte att ta sin tillflykt till något rofyllt yogaljus. Sånt där blir bara någon slags förmäten drömvärld när liv och skrovlig verklighet sliter i en.
- Mellan varven har jag de senaste dagarna lugnat nerverna genom att glutta på den närgångna och snaskiga liverapporteringen från Johnny Depp och Amber Heard’s rättegång i staterna. Obegripligt att den sänds offentligt. Kommentarerna in favor of Mr. Depp och misshagligheterna mot Ms. Heard i trådarna på Youtube är sjukt otrevliga. Pöbeln vaknar liksom till liv. En sak är väl att bilda sig en uppfattning om vad som sker under förhören och kommentera det med en vän. En helt annnan att bräka ut sig hat på sociala medier under processen. Alla jävla glappkäftar. Det är pinsamt. Skippar man alla kommentarer så är det motvilligt underhållande att se, även om en prekär och egentligen rätt deppig soppa. En bonus för mig var att jag upptäckte att rättegången fungerade bra som godnattsaga. Timmar av lågmäld trial i lurarna.. Det återkommande ”Objection, your honor”. ”Objection sustained”. ”Objection, Hearsay”. Jag gillar det. Blir behagligt avslappnande att lyssna till de långa förhören. Depps röst får mig att somna. Så lite sleeping with the devil, om han nu blir fälld. Fan vet, men hoppas det.
- På tal om annat djävulskt. Efter danskt grisbesök och våldsamma kravaller uppmanade Eva Busch-Thor till grovt polisiärt våld och ett rent faktiskt mördande av människor. Hon hör därmed inte hemma i en rättstat värd namnet och det känns förödande och mycket pinsamt att människan överhuvudtaget har politisk status. Hon följde upp sina uttalanden genom att generalisera än mer runt utomeuropéer, och framförallt hetsa mot muslimer på det mest försåtliga sätt. Och dagen därpå valsade hon runt med Jimmie Åkesson utanför ett äldreboende i Blekinge. Där befäste de sina gemensamma värderingar och strävandet efter samarbete inför valet. Att KD kallar sig kristna är stor humor. Man blir lika förbannad av att tänka på Thor som exempelvis Katerina Janousch, Ivan Arpi, Ann Heberlein, hela jävla SD-klanen jämte Hanif Bali, Sonessons, och fukking Richard Herrey, hooray! Dåligt folk helt enkelt, ja som Navid Modiri, Alice Teodorescu Måwe, och säg Lotta Anderson, Stina Oscarsson, och de båda Spotify-grundarna, Ja, ursäkta, mister det här känner jag, men svarta listan över repressiva personer har ju varit så jävla diger länge nu. Samtidigt – när det börjar kännas adekvat och proportionerligt med en sådan, så är det nog dags att dra sig själv lite strängt i örat.
- Sedan dog en Malmöförfattare häromdagen. Tråkigt klart, men hyllningarna till honom på kultursidorna besvärar mig eftersom han var en av de mest lögnaktiga och skenheliga människor jag någonsin träffat.
- Så gläder mig åt att tänka på något trevligare idag. Som att en ny säsong av Better Call Saul is on på Netflix. Jäklar vad bra den varit och fortfarande är. Välspelad, filmiskt koncentrerad och ambitiös på ett helt eget sätt. Den har mig i sitt grepp både som gediget hantverk och med sin iver i att berätta storyn. På Netflix ligger också den sista säsongen av Ozark, vilken jag nu är igång med och måste få rekommendera. Sedan väntar en ny säsong av Russian Doll med den bevekande Natasha Lyonne i huvudrollen. Ska bli skoj att se vad de gör av den. Dessutom ny säsong av Barry på HBO. Huu, kul, mycket att se nu! Men bäst i år är ändå första säsongen av Severance på TV+ som jag just nu ser en andra gång tillsammans med ett kvinns från Lund som har att catcha upp.
L o g g f i g u r 