Vaknar för tidigt. Flera timmar för tidigt. Tankar och känslor tränger sig upp, saker som jag trodde att jag sedan länge hade förlikat mig med. Kroppen är spänd som en planka. Men jag vill känna mina känslor och tänka mina tankar, inte som mindfulnessläran säger ”observera utan att värdera” och låta dem flyta förbi, som om jag inte hade mer substans än ett lätt sommarmoln.
Mindfulness är inte ”medveten närvaro”, det är inte något annat än en flykt från själva existensen.
C. Wiberg.
Mången gång försökt säga liknande till både psykologer, yoga-människor och andra som är inne på mindfulnessövningar. Men ofta problematiskt att lyfta det, för de kan bli så hätska och oroliga, hihi, jo faktiskt, just de där personerna – inte så mindfulla och lugna alls. Inte mycket till öppenhet, diskussionsvilja och sinnesfrid att prata om när mindfulnessbubblan ifrågasätts och pickas lite hål på – då kan man få det hett om öronen, hoho.
Men det är klart, det är ju något som de ständigt liksom går och förhåller sig till, spinner runt i rätt aktivt och lägger väldigt mycket tid på. Och så kommer man då där och tycker att det är skittråkigt och helt ointressant. Kan bli kniviga situationer, hehe. Men snälla ni, försök i alla fall bespara mig utsagor och citat från andliga gurus. Eller så kör vi bara på som det är? Ok, ok, ni dränker mig i såna snävt fabricerade sanningar – och jag reagerar. Deal? Att vi bara bråkar på – polariserar lite mer? Är fine med det också, även om det tar lite på orken att behöva förhålla sig till. Nu en kopp te och nattinatti här hemifrån.
L o g g f i g u r 