Vi hade en fin julafton igår, jag och mina nära och kära – men inte utan turbulens. Ni vet, när en kommer hem till sin 90-årige far för att köra honom till julfirandet och finner honom liggande på hallgolvet, oförmögen att resa sig upp själv.. Ja då blir det ju kraftig kortisolutsöndring och ett ordentligt stresspåslag. Nu var han som väl är oskadd och jag lyckades få upp honom med grannens hjälp. Vi satte oss och pustade ut med varsin kopp kaffe vid köksbordet sedan. När vi hade hämtas oss hjälpligt efter dramatiken så hjälpte jag honom att klä på sig. Jag frågade om han inte ville ha en slips om halsen. Han hade inte tänkt på det själv, för så snurrig och glömsk är han nu – men när jag lyfte frågan och sa att det var julafton så var det inget snack – han ville vara fin! Och blev! Ja, det är ju ändå jul, sa han.
Jag stod bakom och höll honom när han på darriga ben knöt slipsen framför spegeln. Han klarade att slå knutarna helt själv, men jag fick påminna honom femtioelva gånger om vad det var för dag och var vi skulle åka – ja till hans dotterdotter i Bunkeflo. Där väntade ju familjen, och julmaten och snapsen på oss! Även i bilen på väg dit frågade han några gånger: Vart är vi på väg? Ja faktiskt ungefär som i På Spåret, och minst lika klurigt att räkna ut. Och varje gång blev han glad och förhöll sig mycket positiv till vår destination när jag berättade om vad som var på gång. Det ska bli trevligt. Det är skönt att komma ut lite, sa han kärt. Min numera milda och mycket positivt lagda uråldriga gamla pappa.
Japp, vår julafton blev bra. Trots att det var första julen han inte klarade av att spela julsånger på sitt dragspel, så kändes det hur fint som helst. Att det förmodligen också var hans sista jul med oss känns outsägligt sorgligt att tänka på, men desto finare och viktigare då att få dela den tillsammans. Ja, som varje dag och upplevelse med honom nu.
Åh, och låt mig bli lite personlig, med några foto och så..
L o g g f i g u r 