Har ett komplicerat förhållande till rap och hiphop. Det får jag ändå säga. Men i perioder överväldigar genren mig. Säg sammanräknat en månad om året. Går inte att förneka – det där universumet kan fascinera mig. De musikaliska lösningarna, skulle säga fonderna, dramatiken. Ibland själva rappen – röst, intonation och flyt, snarare än texterna. Men även där kan man klart hitta guldkorn. Jag har känt en dragning till genren sedan 80-talet. Brittiskt och amerikanskt förstås. Har alltid haft svårt för svensk hiphop, med undantag för Sadboy-pojkarna som kan vara oemotståndliga.. Ja, Yung Lean, Yung Sherman, Bladee och Gud. Där finns ett slags mörker som jag kan relatera till, ett utanförskap och en känslighet som ibland når fram ändå. De däringa sadboysen är födda under 90-talet och börjar väl egentligen själva bli till åren i branschen nu – och vad gör det då mig själv till? En närmast uråldrig fanboy förstås, hehe. Och inte fan har jag någon jämnårig att prata hiphop med inte. Men min son (född 1985) är ganska öppen och lyhörd, men även den generationen börjar annars kännas rätt mossiga, tycker jag.
Nåja. Jaja. Upplevelsen av musik är framförallt egen och subjektiv. Den sociala aspekten är inte elementär för mig, så egentligen spelar det ingen större roll att inte ha någon att babbla om rap med. Räcker att läsa om och förstås klämma fast AirPods Maxisarna runt skallen och lyssna. De senaste årens spellistor har varit en glädje att pilla med, och återkomma till. Men utbudet är gigantiskt inom hiphopen, så det kan bli i mastigaste laget att navigera i. Kräver ofta långvarig inventering. Kan ta dagar och timmar att trimma en spellista och skilja agnarna från vetet.
Mitt hiphop-paket består i skrivande stund av 14 spellistor. Huvudlistor med 60 spår i varje att shuffla runt i, och några små ”minirum” med bara 15 låtar. Senaste tillskottet Hip Hop/Rap 9. Klick in på albumomslaget nedan (Apple Music), eller lyssna här på Spotify.
⬤ Relaterad post: Hiphop & Rap-vecka: Intro och spellista 1
L o g g f i g u r 