Dansk media har varit extremt upptagna av att skriva minnesord och artiklar om Jørgen Leth som dog den 29 september. Han blev 88 år gammal. Leth var experimentell dokumentärfilmare, journalist, poet och författare och inte minst mångårig cykelsportkommentator. Idag begravdes han i Garnisonskirken i København. Pompa och ståt. 650 begravningsgäster. Stora delar av det etablerade och kulturella Danmark mötte upp. Skådisar, filmregissörer, författare, politiker, tv-värdar och gamla cyklister följde honom till sista vilan. Både Mads Mikkelsen, Thomas Vinterberg och Lars Løkke Rasmussen var på plats.
Jag fick först upp ögonen för Leth någon gång under 80-talet när jag såg hans suggestiva lilla kortfilm Kinesisk bordtennis (1972) på dansk tv. I samma veva läste jag hans diktsamling Sportsdigte (1967) Såg sedan porträttet av poeten Søren Ulrik Thomsen i filmen Jeg er Levende (1999). Thomsen, en dansk diktare som jag tilltalades av i ungdomen när firser-generationen slog genom, men som under de sista decennierna gjort en konservativt kristen resa som jag har svårt för. Jaja, skitsamma. På senare år har jag tagit del av Jørgen Leth’s egen diktgärning, framförallt hans eftertänksamma och ärliga dikter om åldrandet och kroppens förfall. 2019 hade han ett lovvärt musikaliskt samarbete med gruppen Vi sidder bare her, och så sent som i somras gav han ut sin sista diktsamling Zombie. Jag har ofta läst honom med stor behållning, framförallt under hans sena år då han verkade nå fram till ett mer direkt och naket uttryck. Samma kan faktiskt kännas av i hans tidiga filmer. Och med tanke på dem är det glädjande att det danska filminstitutet i dagarna lagt upp många av dem att se gratis här. Speciellt sevärd är den fina cykeltrilogin.
⬤ Stjernerne og vandbærerne (1974), 89 min.
⬤ Den umulige time (1975) 45 min.
⬤ En forårsdag i helvede (1976), 107 min.
Det går inte att komma förbi Jørgen Leth’s kommentatorgärning för den danska tv-sporten genom åren. Han populariserade cykelsporten i Danmark med sina referat från Tour de France och Giro d’Italia. Det där kan man inte ta ifrån honom. Tittarna bjöds på sportunderhållning, kultur och livsfrågor i ett och samma kit. Han både roade och bildade den breda danska tv-publiken under nästan tre decennium. Där var han bra. Sverige har inte haft någon i närheten på sportsidan. Otaliga är de tv-sändningar om somrarna då jag och min vän Fredrik satt och kollade på touren med Leth som ciceron. Dansken var extremt närvarande under sändningarna, utan att bli för intensiv. Uttryckte sig fritt och associativt under loppen, refererade till kultur, arkitektur och historia, citerade modernistiska poeter och konstnärer. Och vi skrattade alltid gott när han t.ex. återkommande beskrev den colombianske cykelstjärnan Nairo Quintana som ”den lille colombianer”, hehe.
När jag nu läser och ser gamla intervjuer med Leth så slår det mig att han ofta nämner ordet nysgerrighed i samband med sin gärning. Japp, det är nog något med hans nyfikenhet och bredd som i perioder har tilltalat mig. Så tipset får bli att läsa en och annan av Jørgen Leth’s dikter eller ta en titt på hans filmverk – hvis du har tid og ro nok? Cykelsviten alltså smått magisk, men det finns gott att upptäcka i hans övriga verk också. Jag uppskattar t.ex. de gamla koncentrerade och antropologiska filmerna, inte minst ur tidsdokumentär synvinkel. Filmer som Livet i Danmark (1972), Den Legende Menniske (1986) och Den Perfekte Menniske (1967) är sevärda.
Det ska sägas att Jørgen Leth också var en rätt pompös och problematisk gubbe. Det blev ju en smärre folkstorm när Leth släppte sin självbiografi Det uperfekte menneske (2005). Han var vid den här tidpunkten dansk honorärkonsul i Haiti, och i boken beskriver han bl.a. sitt sexuella förhållande med en sjuttonåring (enligt haitisk lag minderårig), och relationen presenteras som något som Leth anser sig ha rätt till. Den unga kvinnan var dotter till hans kock i konsultbostaden. Att den vite mannen från det gamla kolonisatoriska pyttelandet uttalade sig om sina erotiska upplevelser väckte givetvis anstöt. Orden ”Jeg tager kokkens datter, når jeg vil” föranledde klart skandalrubriker i dansk press och han fick genast sparken från danska TV-sporten och även som konsul i Haiti. Även Sydsvenskan uppmärksammade turbulensen kring Leth. Den operfekta människan blev över en natt det perfekta svinet. Han hamnade i kylan i tre år, men togs sedan till nåder och fick tillbaka sitt tv-jobb vilket han fortsatte med ända fram till 2019.
Jag noterar att det skrivits väldigt lite om det där efter hans död. Snarare hyllas han unisont i alla nekrologer, och hans fadäser, tveksamheter och kolonialherrefasoner verkar vara som bortblåsta. Om man vill lyssna på den passage i boken som föranledde att han sparkades från sina jobb, så kan man på eget bevåg höra den här. Jørgen Leth har aldrig tagit avstånd från något som helst som han skrivit, varken förr eller senare.
Så Leth är inte helt lätt, men väger kanske inte heller så tungt som många gör gällande. Men han uppfattas i allra högsta grad som en kulturell enfant terrible i grannlandet och verkade ju t.ex. vara på god fot med diton Susanne Brøgger så sent som 2017 (se nederst). Två kulturpersoner med stora egon får man ju säga. Delar av samtalet är ett obehagligt intellektuellt haveri, inte minst när Leth och Brøgger kommer att prata om reaktionerna på Leth’s skandalomsusade bok från 2005, och kapitlet Kokkens dotter.
Så han gjorde det inte lätt för en att skilja på person och verk. Jag köper då inte hans fasoner i Haiti. Hans oförmåga att förhålla sig till händelserna och relationerna. Oviljan att bemöta kritik och diskutera sin roll – både på ett personligt plan och ur kolonialherre-perspektivet. Han stängde ner där, undvek att problematisera sitt beteende på ett rätt grundläggande sätt. Det känns ju beklämmande. Så ock’ den danska kulturelitens oförmåga att ta sig an diskussionen tydligare, att inte kräva mer rannsakan. Tvärtom bjöd man snart lättvindigt tillbaka honom in i värmen. De få röster som ser grisen i honom bör därför uppmärksammas. Läs t.ex. följande högst relevanta utsagor om den upphöjde kulturdansken nedan:
⬤ Beatrice Magloire Katuku: Om Jørgen Leth
⬤ Trine Steen: Her er hvad jag vil huske Jørgen Leth for
L o g g f i g u r 