Snön föll och det blev lite tystare, mer skyddat och vadderat, men inte lyckades den helt dämpa knallarna i nyårsnatten. Jag försökte besvärja årsskiftet genom att se Fassbinders Frukthandlarens fyra årstider på SVT-play. Det fungerade bra – efter filmen hade det blivit 2018! Nu har jag hoppat i bingen, och läser några sidor i Robert Musils Mannen utan egenskaper. Musil är en författare som lyckas stanna upp vid brännpunkter. Han är skicklig på att förmedla både skeenden och själsrörelser. Inget undgår honom. Han borrar sig in. Är som en hackspett på en trädstam, tänker jag. Och så lägger jag boken ifrån mig och ponerar att det är en het augustidag. Solen har stått på i veckor och allt är torrt som fnöske. Gräsbränder är inte ovanliga. Kan det då tänkas att det börjar ryka i barken när hackspetten kör igång med sin fjädrande nacke, sin lilla slagborr? Har det någonsin hänt? Att det tagit fyr. Att hela jävla trädet har brunnit upp? Jag tror minsann att min sömntablett har kickat in. Gott nytt år!
L o g g f i g u r 