I takt med att din andning har blivit ytligare tycks hörselnerverna ha börjat växa inåt och läsa av hjärnstammens egen aktivitet.. 5- 6- 7000 Hz – en vibrerande stämgaffel pressad mot skallbenets vita resonansgaller. 8- 9- 10000 Hz – sylvassa toner som spjut nedborrade i huvudskålens finare vävnad. Dina marginaler är små och tillståndet är påfrestande. Du blir helt enkelt nervig, för att inte säga skärrad. Vissa dagar pitchas dina oljud upp av kroppens rörelser, pulserar fram och åter med steg och andetag. Det står klart att systemet är skadat. Prognosen är oklar. Läkningsprocessen låter sig inte mätas. Du förväntas härda ut, och du önskar dig styrka så att du kan härda ut.
Egentligen började det för flera år sedan. Några nya ljud – ja, mekaniska vågor. Inget spektakulärt. Blyga toner som stod på efter arbetet, men som alltid drog sig tillbaka framåt kvällen. Någon gång kunde de komma smygande i samband med sänggåendet, men de försvagades och försvann i regel i mötet med de hypnagoga vindlingarna under insomnandet. Det här rörde sig om försiktiga ljudsensationer, en liten lågmäld klunga av toner – eller en ensam, så beskedlig. Tänk vad du saknar den typen av ljud idag, och du saknar dess nära granne – tystnaden. Du vill minnas att de där två figurerna hade öppna dörrar mellan sig. Man kunde komma och gå som man ville. Så är det inte längre. Nu är dörren till tystnaden stängd, och du är på fel sida om denna dörr, i fel rum.
Har de här tonerna ropat åter allt det du trodde dig ha tagit avsked av, men kanske inte helt lyckats ta dig genom? Är de de sista olyckliga omständigheterna hopsamlade? Sorgerester på drift från en tid långt före. En divergerande antiform sprungen ur de senaste årens alla blundrar och förbisedda behov? Eller är det bara frågan om en slumpartad händelse? En disharmonisk och kinkig belägenhet som mycket motvilligt låter sig hävas av sömn och droger, som en utsipprad elakhet från en ömmande nackrosett.
Nog kämpar du väl alltid, trots att du tvingats bekanta dig med ett överhettat autonomt nervsystem. Men handen på hjärtat – hjälpverktygen du fått är av riktigt eländig sort: Mentala rum. Medicin. Mindfulness. En dunk bensin. Att andas in i brand. Bli en jagad indian. Kastas runt i dyster framtidsplan.
Tänk om du hade kunnat se över aktiviteten i Thalamus och Hypothalamus – och spåra förbindelserna till det mer eftertänksamma Cortex. Det hade nog varit bra. Men det är inte lätt att navigera, få ordning på det hela – söka svalare reaktionsmönster, häva skräck, lära kroppen sova igen – inte lätt alls. Därför blir du modfälld ibland, och du tänker: gode Gud, hjälp mig att förstå meningen med det här. Berätta för mig om syftet, men berätta inte högt, viska, så att inte kroppen hör. Den behöver inte veta mer än vad den redan vet, om vad ljudet gör.
I ett slag förändrades. Allt. Men det finns också lättnader och frister, det får du inte glömma bort. Du har hittat en del tillfälliga gömslen, platser där du reder dig bättre – som vid fläktar och kylaggregat, eller i de stora varuhusen, i sorlet vid kassorna. Och du uppskattar byggarbetsplatserna – cementblandare, fladdermetall, ljudet av aluminiumprassel i stora händer av järn. På dina oroliga promenader väljer du den hårt trafikerade gatan. Ingen annanstans förmår du hantera den flock vilda toner som far fram genom märg och muskelfibrer. Ingen annanstans får ditt jäktade medvetande ro.
Enstaka hoppingivande episoder. Som i köket – en slags spontan återställning. En fullständigt oväntad volymsänkning. Du trodde nästan inte det var sant. Den plötsligt frambrytande stillheten. Tidsintervallen var kort, strax under halvminuten, men ändå – en glimt av din ursprungliga varseblivning, en hälsning från ett friskare förflutet. I några fall rör det sig om rena nådegåvor, ögonblick av tröst. Som att det finns en lindring i doften av viol. En känsla av respit i minnesbilden av söndersmulade eterneller – utspridda på en kudde av mjukaste svanbolster i en sovkupé mellan Katalonien och Andalusien 1987. Du upplever också en viss lättnad när du idisslar röda äpplen från Italien. Och så har du fått tre nya bundsförvanter – stormen, vattenfallet. forsen. Men stunderna av verklig vila och mildring kan räknas på ena handens fem fingrar.
Du är hänvisad till att syssla med svängningar per sekund. Ibland undrar du hur höga toner en människa kan härbärgera, innan hon brister? Tystnaden lever kvar som ett overkligt minne, en förflugen idé. Letar du efter den finner du svårt gnisslande lokomotiv på skenor från helvetet. Inget annat. Därför har du kommit att prata mer om närliggande problem, om dina dagar nu, hur de ser ut, vad som finns kvar och vad som inte finns kvar längre. De nya förutsättningarna. Missljudets betydelse i vardagen. Dess onda blommor, uppdrivna av spänning och oro, bara vid enstaka tillfällen lösta från sin jord för att sköljas rena av din sorg och dina tårar.
L o g g f i g u r 