Mitt stränga överjag drar mig i örat och uppmanar till bot och bättring. Den materialistiska ådran, vurmen för ny teknik och de småmysiga känslorna inombords vid tanken på iMacens formmässiga evolution – har att omedelbart stå tillbaka. Och ingen kan väl höja ett varningens finger såsom den något stofile gamle författaren Vilhelm Ekelund.
”Det vore en stor olycka om den ädla konst som heter förstå att vara fattig, förstå att leva på ett enkelt, lätt och soldatiskt vis, skulle bliva sällsynt; om liv skulle låta övermanna sig av Apparat.”
Väst-Östligt (1925)
Ja, han måtte ta sig för pannan i sin himmel, Vilhelm. Teknik, webb- och samhällsapparat utvecklas i en rasande takt vilket innebär att nya bländande kommunikationsformer och lustfyllda konsumtionsmönster väntar. Hållningen är till stor del okritisk och det grasserar en oantastlig upprymdhet över alla innovationer som presenteras. Det finns just nu drygt två miljarder internet- och manickanvändare som i det här avseendet drar åt ungefär samma håll och som i stor utsträckning bär på samma förhoppningar inför framtiden. Situationen är så pass homogen att det nästan blir lite genant. Kursen är fastlagd och förutsägbar, och bara eventuellt kommer vi att få se starka enklaver uppstå som definierar sig mot densamma. Man kan tycka att en viss motsträvighet inför den här utvecklingen hade varit på sin plats, det hade känts logiskt och mer proportionerligt på något sätt. Men nu är det inte så. Det byggs istället oförtrutet vidare på den globala teknologiska infrastruktur vars karta mest ritas av kapital och marknadskrafter. Alternativa riktningar pekas ut som suspekta ytterligheter – och drömmen om mångfald, individualitet och oberoende tycks ha chanserat och slagit bo i sin motsats. Man skapar hårdvara och mjukvara som ansluter till rådande digitala konsensus, men verkar inte fästa någon större vikt vid det frambringades egentliga mening och betydelse. Den apprevolution som startades av Apple för några år sedan, och som på intet sätt har klingat av, är ett bra exempel på vilket enormt genomslag ett illusoriskt och skapat behov kan få. Man ansträngde sig verkligen för att tillskriva mjukvaran ett värde och man lyckades, folk gillade det, ställde inte så många frågor, ville ha – kul. Min egen ambivalens för övrigt uppenbar. Jag skriver den här posten idag och i morgon recenserar jag en spelapp för iPad., hoho.
En orolig vibration är i tiden. Man känner den tydligt om man placerar sin hand på en högstadielärares panna. Ser den tydligt om man tittar djupare in i en jobbcoach eller en twittrande småbarnspappas ögon. En vibration garnerad med stresshormon och en ängslighet över den egna positionen i flocken. Frågan är om vi kommer att få se människor som bryter sig ur, som lämnar det ekorrianska samhällshjulet, som krossar sina iPhones mellan två stenar och ger fan i det i hela, som väljer att stå utanför? Troligtvis inte. I alla fall inte i någon större skala, och inte än. Men tanken känns vederkvickande. Ponera att den växande skara som samhället avyttrar gör gemensam sak med de som eventuellt lyckas bryta sig ur för egen maskin. Vi närmar oss någon slags anarkoromantisk vision här.. Uppbruten asfalt och lägereldar, lösvirke och egensinniga husbyggen, potatisodling och punk, familjer som sitter i övergivna flygplanskroppar och spelar Angry Birds på rostiga iPads uppladdade med el från hemmabyggda vindkraftverk. Men det finns inga tecken på att något sådant skulle vara under uppsegling. Ingen tydligare polarisering är att vänta. Det finns inga fristater i sikte. Ingen cyberpunk. Inga självbärande subkulturer som skär genom generationerna. Ingen bred uppslutning för en kväkardom i kolossalformat. Nada und nicht. Ekonomiska system kan säkert falla, arbetslinjer krökas och knycklas ihop, hierarkier kan nog rasa och utvecklingsstörda skolministrar lämnas åt sparvarna – bara inte just nu. Det finns för mycket skojsigt på webben som pockar på uppmärksamhet. Det finns för många roliga prylar att köpa, för mycket tjatter och bekräftelsebehov, för mycket duktighet att leva upp till, för mycket examina att hämta ut, för många aktier och hem att äga, för många slantar att tjäna. Vilhelm från Stehag hade för länge sedan blåst till strid för en strängare vision – men nog inte haft så mycket för det.
L o g g f i g u r 