Fotbollen då?

Om sångaren i The Fall är ett Star Wars fan är tveksamt, men jag kan inte motstå frestelsen att förevisa likheten mellan honom och en stormtrooper.

Att han är ett fotbollsfan är mer känt. Mark E Smith gillar Manchester City och måste vara nöjd med lagets tabellplacering i Premier League för närvarande. Mancity leder serien och närmar sig ligaguldet efter 3-2 segern över Everton i lördags. Jag själv gladdes mer åt Ipswich 2-1 seger mot Sheffield Wednesday i helgen. Ipswich Town har varit mitt favoritlag sedan 7-års åldern. Jag tog laget till mitt hjärta för att namnet, ja själva ordet “Ipswich” var skönast att säga. Det lät “switschigt” på ett mer tillfredsställande sätt än exempelvis Norwich. Än i dag kollar jag ungefär en gång i månaden upp vilken plats Ipswich har i tabellen. Man ligger just nu nia i League Championship som är den näst högsta serien. Det var 15 år sedan man var uppe i Premier League och vände. Man verkar trivas rätt bra med att ligga och guppa i typ mitten av LC, och om det något enstaka år råkar bli lite spännande för laget så brukar det röra sig om bottenkval snarare än avancemang uppåt i tabellen, vilket – slår det mig nu – låter lite som en allegori över mitt eget liv.

Och det stannar inte där. Helt ärligt – jag kollar hur det går för Ipswich varje vecka. Har de vunnit brukar jag få ett par bra dagar, och har de förlorat så brukar saker gå åt helvete för mig. Det slår aldrig fel. Japp, jag tycker mig se ett samband. Det är ett gravt neurotiskt och vidskepligt tänk, med har likväl fått fäste. Jag blir inte av med det. Mitt livsöde vilar sålunda i händerna på Ipswich Town och det blir nervöst varje gång jag ska checka deras resultat på text-tv.

Annars är jag måttligt intresserad av fotboll. Jag har aldrig sett en allsvensk match från läktarplats och har ingen som helst känsla för “di blåe” trots att jag är Malmöbo. Ännu mindre sedan jag noterat den rasistiska lingon hos en hop MFF- fans som huserar på en pizzeria här i närheten inför hemmatcher. Det är långt från den progressiva kultur som man hört ska vara tongivande i just MFF-leden.

När jag var en liten gosse med bollbegåvning var det annorlunda med mitt fotbollsintresse, ja inte i fråga om MFF direkt, även om Bosse Larsson var en idol. men mitt engagemang för sporten var större. Jag såg på Tipsextra varje lördag – om det inte var pingistävling förstås. Och jag hade engelska klubblag fastnålade på anslagstavlan i pojkrummet, klippte ut dem ur Året Runt har jag för mig. Sportserietidningen Buster läste jag med stort intresse. Favoritserien i Buster hette Greppet direkt och handlade om den fantastiske fotbollsmålvakten Gordon Stewart. Det fanns en spinoff på serien också – där man följde hans lika målvaktsskicklige son Rick Stewart – efter att pappa Gordon tragiskt avlidit i en flygolycka.. På den tiden var serierna minsann inte så käcka, hoho.

Jag minns VM-slutspelet i Mexico 1970 och i Västtyskland 1974 som fantastiska äventyr. I viss mån även Argentina-VM 1978. Jag satt som fastklistrad vid tv-apparaten och direkt efter fotbollssändningarna gick jag ut i trädgården och spelade vidare på egen hand eller med grannpojken Peter vars favoritlag var Londonbaserade Arsenal. Vi kunde spela i timmar. Körde straffar eller sköt prick mellan tätt placerade stolpar som utgjordes av pinnar, tofflor eller kepsar. När jag spelade själv gjorde jag upp långa VM-turneringar där konstiga länder som Uruguay, Zaire och Peru utmanade främst Sverige, Västtyskland och Brasilien om världsherraväldet. Ralf Edström jämte Västtysklands notoriske målskytt Gerd Müller samt den peruanske målvakten Ramón Quiroga var några av mina idoler. Ibland släpade jag och Peter ut en 90×200 madrass i trädgården och lät den ramas in av en tvättställning som funkade perfekt som målbur. Man stod på knä på madrassen och fixerade bollen på straffpunkten. När skottet kom slängde man sig elegant och klistrade bollen mellan sina händer samtidigt som man ropade ut namnet på den peruanske målvakten: Kiiiirråååågggaa! Och så skrattade man. Mitt fotbollsintresse var väldigt stort när jag var mellan 4 och 11 år gammal. Jag ser det som helt normalt. Jag var nog nära några gånger att börja lira fotboll i klubb, men bordtennisen var ju mycket roligare, mer avancerad och utmanande, otvivelaktigt smartare.

The Falls låt Sparta FC från plattan The Real New Fall har använts som signaturmelodi i engelska motsvarigheten till Tipsextra/Fotbollskväll. Bandets frontfigur har medverkat i programmet ett par gånger och har bl. a. fått läsa upp fotbollsresultaten. Han framstår lite som en nationalnarr här, Mark E Smith, särskilt när han skojar till det med programledarna efter sitt snygga resultatrabblande.