Kaffet i vrångstrupen. Det är då inte svårt att tappa det goda morgonhumöret dessa dagar. Artikel om unga konstnärer i en reklamstinn kulturblaska på caféet. Unga konstnärer under utbildning. Självfallet då även deras roll som entreprenörer. Eller bara, faktiskt. För så är det ju idag att konsten ska skapa ekonomisk vinning och konstinstitutioner drivs bäst, ja piggast, av privata finansiärer. Väljer du att utbilda dig till konstnär förväntas du bidra till ett positivt företagsklimat. Konsteleverna pratar mer om vikten av att skapa kontakter inom näringslivet än om sin egen konst. Deras alster verkar också tradiga och ointressanta. Jag tänker att det är synd om konsten. Mer synd om konsten än om människorna. Minns författaren Stig Larsson heligt förbannad (och på kanelen) under en diskussion om konstnärlig kvalitet i SVT’s kulturmagasin Centrum (sent 90-tal).
Det är etter värre idag kan man konstatera. Kulturkonservativ fernissa och sponsorsbestyckade utställningslokaler jämte salongskvittrande bloggar med namn av typen ”Blåblek skymningsnatt” eller ”Långsamhetens vintergryning”. Rädda sig den som kan! Men hur kurerar man sig mot sådant? I stunden liksom? Jag kommer av någon anledning att tänka på Richard Kerns kortfilmskollektion ”Manhattan Love Suicides” och väljer att se Stray Dogs som en kommentar till den bisarra upptagenheten vi kan ha av ”den andre” i våra liv. Kern verkar hjälpa mot huvudvärken man kan få av den tillrättalagda samtidskonsten. Det ligger i antihållningen, tror jag. Den småskitiga estetiken, ljudspårets röriga klang. Vad jag saknar en del kulturyttringar från 80-talet.
L o g g f i g u r 