Trött och dann i soffan hemmavid måste jag få passa på att slå ett slag för svaghet och eländighet framför the state of peace and spiritual enlightenment. Det finns avgjort mer gott att hämta i själens dunkla natt. Ja, här finns en gömd dynamik, och goda fynd är att göra – som kärringen sa när hon stod på näsan i skraldespanden!
Det finns en hel del som kan bidra till själsro här i världen, men bevare oss väl från den övermåtta av nyspiritualitet, enlightenment och personutveckling som invaderar var och varannan människas facebookflöde. Upplagt i all välmening förstås, som inspiration på livsresan, men aj vad det har motsatt effekt. Tycker det är svårt att inte börja gäspa eller känna sig nervig när man tar del av den typen av material, ja ni känner till tugget:
.. spiritual awekening – life expanding – creating your own success – original self awareness – ego observing – conscious kindness – accepting prescensce – embodying awakeness, osv..osv.
.. Det är den snäva begreppsvärlden som irriterar. Det sektliknande retoriken, den så enträget upprepade lingon som ger sken av att vara livsklokt tankegods, men snarare är bullshit. Inte sällan bullshit kopplat till geschäft. Och detta hur man ständigt söker ljus, en djupare acceptans, sitt inre bättre jag. Att inte låta sig drivas med av känslor och intellekt. Att släppa taget.. Let go och – let go of trying to let go. Men är det inte en smula märkvärdigt hur folk i den här sfären samtidigt INTE lyckas med att göra just det?
Man verkar mer vara upptagen av föreställningen om att släppa taget – än att verkligen göra det. Man pratar ständigt om det. Så väl gurus som disciplar håller krampaktigt fast vid sina resonemang som oupphörligt måste förmedlas. Och jävlar vad det förmedlas! I böcker, i videos, i podcasts och på sociala medier, och på s.k. satsanger – d.v.s. sittningar med mer upplyst guru. På sådana sitter publiken gärna och ler lite fjompigt. Och guru ditt eller guru datt bjuder på en slags sökt lågmäld humor, ofta i samband med beskrivningar om våra tillkortakommanden, hur vi som individer tänker fel, hur vårt ego spelar oss spratt, hur snara vi är till att göra egobaserade konklusioner istället för att se klarare, djupare, bättre, bortom. Guruns position som sanningssägare. Den riggade retoriken, alla floskler, konstpauserna. Skocken av får med nyfrälsta leenden. Brrrr.. Jag upplever det som rena mörkret att bevittna, ofta direkt obehagligt.
Detsamma gäller den armé av personlighetsutvecklare, käcka jobb- och livscoacher som hemsöker föreläsningssalar, arbetsplatser och kurser för långtidsarbetslösa. För att inte tala om alla energifältsbalanserare, aurahealers, spökjagande medium och andra kvacksalvare.
Listan av guru-charlataner är löjligt lång. Vissa är klart mer poppis än andra. Här är en handfull som är jättepoppis – och jätterika: Katie Byron, Mooji, Eckerhart Tolle, Adyashanti, Jeff Foster, Nassim Haramein och Candice O’ Denver. Den sistnämnda är grundare av sekten Balanced View. De är i växande i norden. Sverige är ett av deras starkaste fästen. Medlemmarna avger vittnesbörd, ser sig själva som ”sökare” och rörelsens framtoning är minst sagt generande. Det rör sig om ett nedstrippat system av tankar som upprepas till fördummelse. Begrepp såsom ”dataströmmar”, ”öppen intelligens”, och ”de fyra grundpelarna” är återkommande. Det blir en oavsiktligt komisk drift med österländsk spiritualitet, och är på samma gång en deprimerande utsaga över folks bristande omdöme och klena referensvärld.
Puh, allt detta yogaljus och guruknarkande. Nej, då är det klokare, och avgjort mer intressant att se på bra film, eller läsa bra litteratur. Som läsare, lyssnare eller meningsundrare vill man väl för tusan hakar ha nyansrikedom och utmaning, få brytas mot en mångfaldighet av mänsklig erfarenhet, av känslor och liv. Eller finns det inga rikare röster att lyssna till än dessa nyspirituella pajasar, någon? Inte?
Jamen prova då kanske att läsa en roman, en diktsamling, en essä av valfri sociolog. Eller va fan – se en film eller tv-serie med lite vässat narrativ, eller en random artikel i DN eller Sydsvenskan. Alltså, jag skiter i vad ni gör, men när ni börjar tycka att de där nyandliga floskelmakarna har nån poäng i vad de säger, då blir jag orolig.
Och hur kan man föredra Katie Byron framför Lord Byron? Eckerhart Tolle framför essäer om medvetande och psykologi? Framför egen terapi? Och varför välja att läsa Nassim Haramein’s pseudovetenskapliga rön framför random diktsamling av nyutgiven ung poet? Är inte det aningens slappt och småtrögt ändå? Lite som att leta spöken med Malin Berghagen framför att låta sig förundras och förfäras av Maldoror.
Som väl är anas en viss tillbakagång för aktörerna i det nyandliga segmentet, att det minskat något i omfattning i sociala media, hur man känner att det börjat tappa mark. Men visst, de största namnen brummar på rätt dominant fortfarande.
Alltså, missförstå mig inte här. Jag har varit attraherad och upptagen av österländska tankegångar sedan jag var i 15-års åldern. Använder mig forfarande frekvent av Qigong, men inte så mycket av yogarutiner, längre, tyvärr. Pallar helt enkelt inte det. Pingis är betydligt kuligare än yoga, och t.o.m den provocerande långsamma qigongen känns mer nära än den indiska disciplinen just nu. Jag har varit på många yogakurser och qigong-diton genom åren. Så det är inte praktiken och övningarna jag har svårt för, mer babblet och den sekteristiska tendensen. Den tradiga oinspirerande lingon och deras förutsägbara utsagor under kurser och så.. Det förstör liksom upplevelsen. I alla fall för mig.
L o g g f i g u r 