Trött och dann i soffan hemmavid måste jag få passa på att slå ett slag för svaghet och eländighet framför the state of peace and spiritual enlightenment. Det finns avgjort mer gott att hämta i själens dunkla natt. Ja, här finns en gömd dynamik, och goda fynd är att göra – som kärringen sa när hon stod på näsan i skraldespanden!
Det finns en hel del som kan bidra till själsro här i världen, men bevare oss väl från den övermåtta av nyspiritualitet, enlightenment och personutveckling som invaderar var och varannan människas facebookflöde. Upplagt i all välmening förstås, som inspiration på livsresan, men aj vad det har motsatt effekt. Tycker det är svårt att inte börja gäspa eller känna sig nervig när man tar del av den typen av material, ja ni känner till tugget:
.. spiritual awekening – life expanding – creating your own success – original self awareness – ego observing – conscious kindness – accepting prescensce – embodying awakeness, osv..osv.
.. Det är den snäva begreppsvärlden som irriterar. Det sektliknande retoriken, den så enträget upprepade lingon som ger sken av att vara livsklokt tankegods, men snarare är bullshit. Inte sällan bullshit kopplat till geschäft. Och detta hur man ständigt söker ljus, en djupare acceptans, sitt inre bättre jag. Att inte låta sig drivas med av känslor och intellekt. Att släppa taget.. Let go och – let go of trying to let go. Men är det inte en smula märkvärdigt hur folk i den här sfären samtidigt INTE lyckas med att göra just det?
Man verkar mer vara upptagen av föreställningen om att släppa taget – än att verkligen göra det. Man pratar ständigt om det. Så väl gurus som disciplar håller krampaktigt fast vid sina resonemang som oupphörligt måste förmedlas. Och jävlar vad det förmedlas! I böcker, i videos, i podcasts och på sociala medier, och på s.k. satsanger – d.v.s. sittningar med mer upplyst guru. På sådana sitter publiken gärna och ler lite fjompigt. Och guru ditt eller guru datt bjuder på en slags sökt lågmäld humor, ofta i samband med beskrivningar om våra tillkortakommanden, hur vi som individer tänker fel, hur vårt ego spelar oss spratt, hur snara vi är till att göra egobaserade konklusioner istället för att se klarare, djupare, bättre, bortom. Guruns position som sanningssägare. Den riggade retoriken, alla floskler, konstpauserna. Skocken av får med nyfrälsta leenden. Brrrr.. Jag upplever det som rena mörkret att bevittna, ofta direkt obehagligt.
Detsamma gäller den armé av personlighetsutvecklare, käcka jobb- och livscoacher som hemsöker föreläsningssalar, arbetsplatser och kurser för långtidsarbetslösa. För att inte tala om alla energifältsbalanserare, aurahealers, spökjagande medium och andra kvacksalvare.
Listan av guru-charlataner är löjligt lång. Vissa är klart mer poppis än andra. Här är en handfull som är jättepoppis – och jätterika: Katie Byron, Mooji, Eckerhart Tolle, Adyashanti, Jeff Foster, Nassim Haramein och Candice O’ Denver. Den sistnämnda är grundare av sekten Balanced View. De är i växande i norden. Sverige är ett av deras starkaste fästen. Medlemmarna avger vittnesbörd, ser sig själva som ”sökare” och rörelsens framtoning är minst sagt generande. Det rör sig om ett nedstrippat system av tankar som upprepas till fördummelse. Begrepp såsom ”dataströmmar”, ”öppen intelligens”, och ”de fyra grundpelarna” är återkommande. Det blir en oavsiktligt komisk drift med österländsk spiritualitet, och är på samma gång en deprimerande utsaga över folks bristande omdöme och klena referensvärld.
Puh, allt detta yogaljus och guruknarkande. Nej, då är det klokare, och avgjort mer intressant att se på bra film, eller läsa bra litteratur. Som läsare, lyssnare eller meningsundrare vill man väl för tusan hakar ha nyansrikedom och utmaning, få brytas mot en mångfaldighet av mänsklig erfarenhet, av känslor och liv. Eller finns det inga rikare röster att lyssna till än dessa nyspirituella pajasar, någon? Inte!?
Jamen va fan, prova då kanske att läsa en roman, en diktsamling, en essä av valfri sociolog. Eller va fan – se en film eller tv-serie med lite vässat narrativ, eller läs en artikel i DN eller Sydsvenskan. Alltså, jag skiter i vad ni gör, men när ni börjar tycka att de där nyandliga floskelmakarna har nån poäng i vad de så blir jag orolig.
Och hur fan kan man föredra Katie Byron framför Lord Byron? Eckerhart Tolle framför essäer om medvetande och psykologi? Framför egen terapi? Och varför välja läsa Nassim Haramein’s pseudovetenskapliga rön framför random diktsamling av nyutgiven ung poet? Är inte det aningens slappt och småtrögt ändå? Lite som att leta spöken med Malin Berghagen framför att låta sig förundras och förfäras av Maldoror.
Som väl är anar jag en viss utmattning i det här segmentet av nyandlighet. Det har faktiskt minskat i omfattning i sociala media, man känner att det tappar mark. Men visst, de största namnen brummar på rätt dominant fortfarande.
Alltså, missförstå mig inte här. Jag har varit attraherad och upptagen av österländska tankegångar sedan jag var i 15-års åldern. Använder mig forfarande frekvent av Qigong, men inte så mycket av yogarutiner, längre, tyvärr. Pallar helt enkelt inte det. Pingis är betydligt kuligare än yoga, och t.o.m den provocerande långsamma qigongen känns mer nära och fin än den indiska disciplinen just nu.
Men det är ju babblet i den däringa inkrökta nyandliga världen som jag har så svårt för. Deras tradiga oinspirerande lingo och förutsägbara utsagor. Inte de skarpaste knivarna i lådan direkt. Men hänvisar ständigt som till sig själv som att vara klokast, och mest vid och o tredsamte. intressantaste riket. visat dom skönaste pejlen på vad som är bra i dag, i nutid. Litte trist lost vibe på den, men ja va fan, vad fasiken ska man säga till dem? Jomen då, kanske bara rocka på – uttryck era upplevelser och hur klokt, skönt – och rätt allt kan bli.
Hehe, sedan märker man att de gärna angriper en för att inte vara öppen och stor nog, men hugger samtidigt snabbt när de förväntas diskutera sin egen öppenhet, tankemönster, värderingar som samhälle och politik. Polariseringen, folks, jag tror att den kommer att uppdateras och bränna mörkerbränt i våra samhällen och diskussioner.
Det är lustigt när man kollar upp vilka samhällsgrupper som är mest hooked och förförs mest big time av den gär enlightenment-prylen. Framförallt är det faktiskt bland kvinnor 55+, antingen etablerade, välmående och typ rika bruttor – eller tvärtom ängsliga sjukskrivna med inneboenden, för många husdjur, eller cancer. Kanske inte alls ligger något i det påståendet. Så ta det med en nypa salt. Det var bara en god vän, ja förvisso en skarp men också ovanligt öppet new age-kritisk väninna som för egen del hade hittat en korrelation där, bland folk i sitt eget fb-flöde. Men ja, nypan salt.
Hur som helst så är det tragiskt att se den enahanda upptagenheten av den sinneslöa andliga lingon, och samtidigt dissningen eller t.o.m. ibland hatet mot allt annat utanför det där kaninhålet. Inte minst hatet mot kulturkritiker, och woke-media och transrörelsen just nu. Japp, allt det där lurar i vassen i flera av de där populära enlightenment-figurernas agenda just nu. Skulle säga att de faktiskt både fräcka, misogyna, antifeministiska och transfobiska som görs. Jamen på samma sött som i alla fall jag nu börjar uppfatta en texter av Agnes Wolff eller av Kajsa Ekis Ekman som bara obehagligt transfobiska. Det är är liksom deras nya grej. På gång klart om man orkar ha lite pejl.
gång liksom, om man lyssnar till lite, hör deras röster. Ja fy fan tiden är obehaglig, och värre lär det bli. Subtilt eller ej.
Och så har vi ju ändå de där självutnämnda påve-gurusarna dom tyckervstgde säger sånhimls kloka Sahel. med sina slitna och gäspiga utsagor. Hoho, inte självklart att vi ska hoppa på tåget, tänker jag. Hade inte alls varit så flatt, livsbejakande och tror jag. med våra kroppar och onda ryggar i nånslags glad och bubblig båge för era uttalande om sånt vi kanske faktiskt vill tänka i stillhet och tystnad alldeles själv om.
Men visst, det är fan inte ok att diktera så som de ibland gör även om det är lite förlåtna i att inte fatta bättre. Men nån jävla gräns får det ju ändå vara på tyckande, dömande och hat man kläcker ut sig, som en andligt försigkommen och väl orienterad person, haha. Men det är ju kruxet – det ser liksom inte det, sin egen snarstuckenhet och dominanta hållning.
Så får avsluta med att säga. Står fan inte ut min egen yogarutin, mina qigongpass och tyck för fan inte till om mina kulturella referenser, era inskränkta jävlar. Japp, var egentligen inte mer än det. Tycker det är rimligt att säga. Låt oss njuta av annat och låta varandra vara ifred.
L o g g f i g u r 