Alt lys er svunnet hen

Juli och augusti rusade iväg i år. Spenderades i ett misch-masch av olika stadsdelar. Amager, Nørrebro och Pisserenden i den Indre by – och mer motvilligt de semesterloja hemmakvarteren runt Värnhemstorget i Malmö. Inte sällan var det soligt under morgontimmarna. Förhoppningar väcktes om högre temperaturer och salta brisen från havet. Barlast överbord! ropade jag glatt en förmiddag. Signalkräftor och rostat bröd! Sluka det sista av sommaren! Men tji fick man efter sådana utspel, för runt lunchtid hade i regel molnen drivit in och regnet börjat falla.

Även september är nu gången. Kastanjerna ligger på plats under träden på Södra Promenaden, redo att plockas. En i vardera lomman lär gardera mot krämpor, men inte mot årstidsväxling och annalkande vinter. Så oktober, snälla du, bli vid, skynda inte förbi. Passa inte på att smita iväg medan jag sitter här på min kammare som en långhårig tonårstjej och lyssnar på Lana Del Rey.

Snålblåsten och det ymniga regnandet får mina spellistor i -music att svämma över. Den med Del Rey har av en slump börjat ta in en våg av artister som mest förenas av begynnelsebokstaven D, så den får heta det: Mest D. Den innehåller Dead Moon, Dopplereffekt, Dimmu Borgir och Doris Day. Och som om det inte vore nog; David Sylvain, Dirty Beaches, och Danny Kaye. En udda och spretig mix kanske, men den funkar för mig.

Hösten är kommen, men det ska sägas att jag hörde koltrasten i allén på Kungsgatan så sent som för en vecka sedan. En mildare kväll bland alla de kylslagna. Ingen vind. Bara stegen och fågelsången. Inte utan patetik uppmanade jag mig själv att beakta denna rymd, att lagra den inför vintern. En ljuv pocket of time – precis så dök orden upp! Som en käck replik ur en 40-talsfilm med ärtiga Sickan Karlsson eller den jazzigare Alice Babs.

Nu väntar klart en annan väderkarta. Rimfrost en morgon. Isigt lövprassel. Nervösa, huttrande knarkare i klunga framför toaletten i Rörsjöparken. Under ett par år hade jag istället en liten flock blodvarma rådjur nära in på husknuten. De stod med ångande andedräkt just utanför mitt sovrumsfönster. Jag hyrde 2 rum och kök i huvudbyggnaden på ett vackert gammalt gods på landet. Det ägdes av en känd adelssläkt. De var stroppiga och levde helt i sin egen värld, men huset låg naturskönt och den stora trädgården kan jag sakna. Den var mer som en park. Det kändes friare att spänna långbågen där. Att stå på altanen och skjuta pilar i träd. Nu för tiden blir det inte så mycket bågskytte, men det händer att jag vill ställa mig i trappen och sätta en pil i grannens dörr. Hon har en så väldigt gäll och skrikig röst, och hennes särbo är en besvärlig typ, märker jag när han är på besök. Ni vet, jag hör dem jiddra genom den tunna väggen mellan mitt vardagsrum och hennes kök.

Apropå väderläget. SVT’s unge Väder-Nils blev ju yr och fick svårt att andas i direktsändning 2017. Förmodligen någon form av stressreaktion. Jag skulle tippa på en akut glitch i det sympatiska nervsystemet eftersom han verkar vara så snäll. Han fick tiotusentals krya på dig-hälsningar på sociala medier efter den händelsen. Nu är han ju sedan länge fit for fight igen, och ikväll berättade han utan andningsproblem om snö i Västerbotten, och att stormbyar är på väg in över Sydsverige. Hans skånska har en mjuk och behaglig ton, är oförställd och av en sort som jag känner igen från min barndom. Och visste ni att hans armar är fyllda av tatueringar? Det trodde man inte. SVT’s klädkod skjorta och kavaj döljer dem väl när han är i rutan. Man visst fattar man att folk gillar Nils.. Han är så mild och vänlig, denne SVT’s goda herde som ska lotsa oss genom novembermörkret – når alt lys er svunnet hen. Och vilken jävla bra Dimmu Borgir-låt det där är förresten..