Lou Reed (1947-2013) i all ära, men under hans senare år så kändes en del av det han släppte rätt drygt och pretentiöst. Hustrun Laurie Anderson var också inblandad. De blev båda alltmer mossiga, ja faktiskt. Men utanför de lite saggiga samarbetena med maken tycker jag nog att hon ändå bibehållit sin vakenhet och helt egna ton. Hon har fortsatt att göra musik, performanceföreställningar och sysslat med berättande i olika former. Så sent som 2015 kom filmen Heart of a Dog – en drömsk berättelse om liv, och frånvaro av liv. Hon reflekterar kring sina förluster och uppehåller sig specifikt runt relationen hon hade till sin hund, den pianospelande och tassmålande terriern Lolabelle, yep. Den ligger på HBO. Nix, no more, men de svenska biblioteken finns, så går att se på Cineasterna.
Jag såg Laurie Anderson på konserthuset i Stockholm 1986. Home of The Brave-turnén. När jag nu ser på den 25 år gamla konsertfilmen på youtube, så framstår uttrycket lite väl teatraliskt, och under vissa nummer blir jag rentav lite förlägen. Gestaltningen känns för excessiv. Men allteftersom jag tittar tycker jag materialet håller bättre och bättre, trots den daterade känslan och all färgsprakande ”åttiotalia”. Kan förstås bero på att jag ser föreställningen i ett nostalgiskt skimmer. Men de flesta låtarna står sig fortfarande väl, i alla fall om tänker bort en del av pyntet.
I Home of The Brave möttes typ ”multimedial high tech” och teatralisk expressivitet i spår som ”Smoke Rings” och ”Language is a Virus” (William S. Burroughs ”Language is a virus from outer space.”). Burroughs var med på fler hörn i hennes musik – som i låten ”Last Show” där hans röst är insamplad. Han hörs också läsa hennes låttext i ”Sharkey’s Night” på albumet Mr. Heartbreak (1984).
Utan att överdriva så kan man nog säga att Laurie Anderson var konst-teknologiskt pigg. Den ”multimediala” Laurie med sin vocoder, elfiol, synth och experimenterande ljudbild tilltalade och bevekade, i såväl videos som under konserter. De stora digitala skärmarna som hon använde sig av på scen bågnade av modernitet och förförande bildströmmar. Hon rörde sig nära videokonsten i sina iscensättningar – fanns referenser till t.ex. Nam June Paiks pionjärverk inom genren från 1960-talet. Hans videoskulpturer och staplade tv-apparater – upptagenheten av ”media” och interaktionen mellan människa och teknologi.
Hon delade fascinationen inför för det immateriella och förmedlade sitt shit med en både personlig och politisk ton. Jag gillade hennes position, hur hon förenade samhällskritik och feminism med existentiella utsagor kryddade med satiriska bilder från det USA som omgav henne. Hon problematiserade samtiden, men hade också ett slags lustfyllt uppgående i den. Slukade och använde sig av alla moderna attribut – den nya visuella tekniken, de avancerade elektroniska musikverktygen, datorerna, informationsteknologin, det rusande nyhets- och mediaklimatet. Och det fältet är ju inte mindre intressant idag – invävda i nya teknologier och komplexa flöden som vi är. I alla fall om man en stund ställer sig utanför och tittar in.
Laurie Andersons styrka som berättare låg i den kortare storyn – i mixen av analys och satir, med fyndiga och smarta narrativ. Och så förstås i den där uttrycksfulla och behagliga rösten – ju som balsam för örat, vilsam och varm – men alltid med en viss edge som pockade på uppmärksamhet. Jag var också svag för hennes omåttliga användande av vocoder, t.ex. den manliga, ja skruvade patriarkala rösten när hon uppehöll sig i spoken word. Och cirklandet runt kön och identitet – som t.ex. hennes mustaschprydda, lätt bisarra och lite söta klon. (Se video nedan).
Hon har samarbetat med en mängd artister genom åren, bl.a Brian Eno, David Sylvian, Ryuichi Sakamoto och Peter Gabriel, likaså de lite bombastiska gossarna Jean-Michel Jarre och Phillip Glass – och på senare tid främst med Kronos kvartetten, vilket resulterade i ett album 2018.
Men det är på hennes gamla plattor som man hittar de verkliga guldkornen. Mest sång och musik för pengarna får vi på plattorna: Big Science (1982), Mister Heartbreak (1984), Home of The Brave (1986), Strange Angels (1989), Bright Red (1994), Life On a String (2001). Boxen (5 skivor) United States Live (1984) är också värd att kolla in. En performance-akt som sträckte sig över flera kvällar på Brooklyn Academy of Music i New York där hon varvade sina låtar med spoken word och filmsekvenser.
På sitt senaste soloalbum Homeland (2010) återvände hon till favorittemat Amerika, och även till den mix av monolog, meditativa reflektioner, svävande synthslingor och sång som blivit hennes signum. Plattan har en ganska mörk och lite apokalyptisk vibe i både text och ljudbild, och är riktigt vacker på sina ställen – om än också aningen pretentiös, men det draget har Laurie Anderson liksom alltid haft. Ibland har det varit skrymmande, men i det stora hela och summerat – mer tummen upp än tummen ner för Laurie. Nedan ett hopkok av vad hon bjudit på genom åren.
L o g g f i g u r 