Fortsatt hjärtskärande bilder från Ukraina, och fan vet hur det här slutar. Ja, det går inte att tänka på så mycket annat, och prata om så mycket annat, och sinnet gör då lite vad det vill. Vaknade upp i morse med gamla bandet Pink Champagnes låt Krig i Mig i skallen.. En låt jag inte lyssnat aktivt på sedan typ 1984.. Det hade nog inte hänt annars, även om den inte direkt har med väpnade konflikter att göra.
Igår satt jag med en vän på caféet och avhandlade både egna och andras krig, och för all del en del glädjeämnen eftersom vi båda är glada skitar i grunden. Men den egna sfären av trubbel försvinner ju liksom inte för att det är krig, hur konstigt det än känns.
Alltså, man vill ju fungera, vara frisk. Man vill vara hyfsat glad och någorlunda tillfreds. Ha kraft, ork och intresse för människor och omvärld. Ibland är det inte så. Man nödgas dra sig tillbaka från även sådant som man tycker om. Inte för att man vill, men för att det krävs.
Har jag sagt att jag lever under press? Får man säga det när det är krig? Får man behålla perspektiv?
Så här är det. Snaran håller på att dras åt. Fristerna, som tidigare kunde bereda väg för återhämtning och läkning är inte längre. Framtid och försörjning är oviss. Det känns pyton, och även om en stretar emot jävelberget med allt vad man har så börjar det ta ut sin rätt. Det har pågått lite väl länge nu. Oro och ovisshet, ren och skär maktlöshet. Man far självfallet illa. Kropp och sinne tar stryk, en blir utmattad, ledsen. I bästa fall förbannad.
På tal om det. Vi kom att lyssna på ny ilsken engelsk musik i lurarna på cafeet igår, goda vännen Lotta och jag. Det kändes adekvat. Sleaford Mods och Billy Nomads. När jag kom hem blev det mer old angry England, typ Crass. Men nu blir det Bob Hund. För åren ryker och stenåldern kan börja.
L O G G F I G U R 