Lyssnade till den tjusiga låten The Bloodbells Chime av det seglivade brittiska gamla bandet Current 93 här på morgonkvisten. Kom att tänka och tycka inför inledningsraden i låttexten. Bara så. Det är säkert halvknäppt att få så vidlyftiga associationer av en isolerad textrad, men samtidigt – pengar och ekonomi. Det är ju ett aber. Och vad det gör med människor. Generellt ogillar jag folk som väljer att exempelvis äga aktier och fonder, eller faktiskt sina lägenheter. Eller så här – om profit är ditt essentiella motiv (i vilken mån och omfattning är det så? Fragen Sie sich, ob es moralisch richtig ist, hihi. ) så tycker jag att det är problematiskt. Speciellt ogillar jag självklart de som äger för att investera och göra sig en hacka. Men det irriterar mig också med alla som så trött och okritiskt lierar sig med systemet utan att ställa sig närmare frågor om vilka värden som är ok att medverka till att upprätthålla. Gud, jag tror härvidlag att jag när en kompromisslös kommunist, eller rentav anarkist, vid min barm, hehe.
Det finns klart ett samhällsspel att anpassa sig till, det kommer ingen undan, men i det har också många det riktigt pissigt och kasst. Jag är medveten om hur illa bostadspolitiken ser ut och hur sjukt långa kötider det t.ex. är hos min egen hyresförvaltare här i stan. Så det är klart att det är som det är, men jag kan fan inte låta bli att gå igång på det ibland. Att det finns en marknad och människor som har pengar och anpassar till den. Ok, ok, fattar att folk har drömmar om ha nåt eget och då köper sig exempelvis det efterlängtade egna och kära boendet. Men för mig är det komplext, och jag kommer inte ifrån att jag i grunden tycker riktigt illa om det. Har alltid känt så. Det är ju säkert jättefult och extremt att tycka så om ägande idag. Jaja, må så vara.
Speciellt tycker jag att det är tragiskt med ungdomar som börjar investera i aktier och fonder. Hade min son gjort det hade jag verkligen inte skrutit om honom. Tänk om han hade varit med i föreningen Unga Aktiesparare, hoho, ett sådant misslyckande som förälder, fy för den lede! Så skäms på er, era normopatiska fjånar. Fukk era räliga individuella lönesamtal och pensionsfonder. Fukk era yrken och era akademiska strävanden och positioner. Och framförallt ert illa dolda skryt om hur mycket ni tjänar på ert jävla köp och sälj. Allt det där är real bad. Samtidigt har det där ägandet av sin bostad blivit den enda pensionsförsäkring och trygghet som en del har kvar att ty sig till. Känner t.ex. några sjukpensionärer som har det så, bor och äger så. Bara synd då att det är kasst i grunden. Men klart tryggt som fan om man jämför med många andra som inte har den bufferten, ja vinsten och ibland miljonerna att ta till när det vankas trubbel.
Att hanka sig fram via jobb i vården eller vafalls huka sig och ge upp och få bidrag via staten är mycket mer framåt i min värld. Kräver också en hel del arbete att tvingas ha kontakt med socialförvaltning eller försäkringskassa. En hel del styrka att med psykisk ohälsa till sist lyckas få till en längre tids sjukskrivning. Så slå er för bröstet alla ni som kämpar på trots misstänkliggöranden och avfärdande. Ni är fanimej starka mitt i all er svaghet och eländighet. För mig finns där en självklar koppling, baserat på både egna och andras erfarenheter. Det är en korrelation som samhället har svårt att få ihop och acceptera. I alla fall inte utan att försvåra och plåga skiten ur folk som har det riktigt tufft.
Japp, det var det hela denna solrika vårvinter-morgon. Nu går vi ut, om vi orkar. Och hur var det nu med Current 93 och The Bloodbells Chime? Hur lät låten? Jomen, så här!
L o g g f i g u r 