Annie Lennox ändå. Minns en serie soliga men kalla vinterdagar säg 1985 till typ 1987. Jag promenerade då gärna runt i Kungsparken med barnvagnen. En dag hade jag inga vantar och frös om händerna. Satte därför kurs mot H&M vid Gustav Adolfs torg för att köpa ett par billiga. I butiken möttes man ofta av Annie Lennox urtjusiga nuna på stora tv-apparater monterade på väggarna på varje våning. Eurythmics spelades konstant överallt under ett par år där.
Låtar som Sweet Dreams, You have Put a Chill in My Heart, There Must Be an Angel, Thorn In My Side, Missionary Man och Sexcrime satte på nåt sätt en ganska hög lägstanivå i det samtida moderna musiksorlet.
Nostalgi förstås, men visst kändes världen lite snällare och mer intressant att vara i då, än nu? Den känslan färgades förstås av att jag hade en liten kille i barnvagnen. Den glädje och det lugn det innebar, trots att jag ännu inte var fyllda 20 år.
Men det fanns också en modernitetens nerv i mainstreamkulturen som jag verkligen omfamnade och trivdes i. Annie var en god representant för den. Hennes snaggade kalufs, slipsen och kavajen, de intensiva ögonen och den vackra rösten. Den snyggt artikulerade och liksom rena engelskan. De växlande identiteterna, spelet med de kvinnliga stereotyperna, den feministiska touchen. Och för fanken – hennes coola utsjungna ”Yeah’s” är ju faktiskt ikoniska, ja av allra bästa märke och var svåra att motstå.
Således blir ikväll Annie Lennox och Eurythmics instoppade i en best of-spellista (se nederst). Videos får bli You Have Placed a Chill in My Heart och förstås Sweet Dreams (Are Made of This).
På Apple Music:
L o g g f i g u r 