På väg hem över Värnhemstorget. Soldis som är påväg att spricka upp i solsken. Går i skuggan av huskroppen i kvarteret Hugo, men ser hur ljuset väller fram längre bort, runt hörnet på Ehrensvärdsgatan, ut över Kungsgatan. Ljusstyrkan får mig att stanna upp kort utanför min port innan jag går in. Njuter av synen som jag förstås borde tagit ett foto av, men nu det blev mer bara att sluta ögonen och landa i kroppen. Att känna av sorgen och saknaden efter gamle vännen. Den jäveln som valde bort livet. Hur många gånger stannade vi inte upp och tog in Värnhems speciella ljus just så här. Guldstunder som jag nu får sköta själv, eller med någon annan. Så är det ju bara.
Jaja. Möter några sekunder senare en granne i portgången. Hejar på honom med tårar i ögonen. Såg han det, eller hade jag hunnit hyperblinka bort alla spår av, ja typ mildare rörelse när våra blickar möttes? Väl hemma konstaterar jag att en ny årstid är här, och att livet fortsätter. Öppnar fönstret och hälsar på trädet, och hösten välkommen, som varje år. Det tog jag i alla fall några bilder på.
L o g g f i g u r 