När man läser utsagor eller kollar på material från Enlightenment-rörelsen slås man ofta av hur andliga insikter presenteras som universella sanningar, trots skral faktagrund. Resonemangen understryks gärna av ett pseudovetenskapligt språk med återkommande termer som pure awareness, spritual awekening, handling your ego och accelerate your higher self. Sedan har vi allt blabb om goda alt. dåliga energier/frekvenser. Ska sägas att Eckhart Tolle är långt ifrån värst bland “gurusarna” just där. Men ordsalladen är på plats även hos honom. De ständiga upprepningarna av de centrala begreppen i hans lära är enerverande i böckerna, under föreläsningarna och i de intervjuer han ger. Stor gäspning åt allt det där härifrån.
En problematisk sak är hur känslor som ilska, sorg och oro ofta beskrivs som om de bara vore mentala hinder. Sådana känslor behandlas som ego-brus som ska övervinnas. Det är också lätt att se hur kritik sällan möts i sak, såväl av de andliga företrädarna som av deras följare. Istället tolkas andra perspektiv gärna som ett tecken på omedvetenhet eller som farligt negativa – vilket effektivt stänger av diskussion och reflektion. Det skapar förstås en atmosfär där ifrågasättande känns felaktigt, och där budskapet blir mer ett mantra än tankegods som kan prövas.
Betoningen på ”nuet” riskerar att glida över i en bekväm form av andlig eskapism, där lidande accepteras och samhällsproblem får stå tillbaka och lösas upp i medveten närvaro. Idén om ett ”sant bättre jag” skilt från det tänkande sinnet bidrar till distans från det egna känslolivet. Skulle säga en rätt förenklad förståelse av mänsklig psykologi. Sammantaget är risken för att t.ex. Eckhart Tolles (eller för den delen på hemmaplan t.ex. Kay Pollaks babbel) retorik främjar emotionell undvikandestrategi, intellektuell passivitet och ett begränsat ansvarstagande för verkliga problem. Vi har här ett tänkande som utger sig för att vara det viktigaste, mest kloka och goda alternativet i en ond värld, men som i praktiken förklenar, avväpnar kritik och skapar en följarskara där direkt samtycke värderas långt högre än modellerbar kritik och en något rikare diskussion. När lidande främst förstås som ett inre problem riskerar strukturella orsaker – som makt, ojämlikhet och trauma – att osynliggöras. I praktiken leder det till passivitet inför både eget och andras lidande, och till en hållning där anpassning ersätter förändring. Acceptans uppmuntras, psykologi tappas på kraft och t.ex. sociala och politiska frågor reduceras till nada und null.
Rörelsens retoriska rökridåer verkar medföra att många anhängare har svårt problematisera och ifrågasätta materialet. Ändå accepteras utsagorna som självklar visdom, och invändningar betraktas som fientliga, snarare än som helt legitim kritik.
Jag vet egentligen inte hur det är möjligt, men folk känner att det här nyandliga träsket är tilltalande. Men så är det ju, det är bara att kolla Tolles imperium med miljoner följare, självhjälpsböcker, föredrag och kurser. Kurser som även kostar en hel del monetas.
Det är svårt att inte känna en viss hopplöshet inför hur följarna tenderar att gå i försvar utan förmåga att förmedla kritiskt kapital. Den accelererande jakten på ”inre frid” och närvaro får dem gärna att resa ragg och strippar dem uppenbarligen på hjärnceller. Dessutom är finns det nog få saker som gör mig så skeptisk som en berömd vit och snuskigt rik man som berättar för mig hur världen fungerar med bristfälliga och ofullständiga läror som inte håller för varken påsyn eller vetenskaplig granskning. För läsare som anser sig vara “sökare” skapar det klart en fälla – man tycks ta till sig resonemangen okritiskt, istället för att granska dem logiskt.
Jag har väl, vad jag minns, skrivit om enlightenment-rörelsen på den här bloggen 3-4 gånger under typ ett decennium. Har hör och häpna bättre saker för mig än att läsa och lyssna till dem. Men när jag uttrycker mig om det händer det ibland att folk tar illa upp. Som när jag påpekar rundgången och upprepningarna i resonemangen. Man tycker då genast att det låter aggressivt och känner förmodligen av “dåliga energier”, hoho. Men ska sägas att de negativa är inte i flertal och tendensen är att allt fler svarar mer nyanserat/positivt på sådana inlägg. Det känns ju uppiggande och vaket ändå. Därför väljer jag att ha ett visst hopp om människor och mänskligheten.
Jag spenderade ikväll en timme på Tolles FB-sida, såg hans reels som han lägger upp. Med tanke på att den karismatiske lille gubben anses ha en viss buddhistisk relevans (även om han också är starkt kritiserad för brist på detsamma) så blev jag rätt förvånad vilket smörgåsbord av urvattnad nyandlig ordsallad som Eckhart Tolle presenterar för sin västerländska publik – ivrigt påhejad och upplyft av t.ex. Oprah Winfrey och hennes mednickande studiopublik sedan länge. Jag har jättesvårt för det, och att gå genom hans reels bekräftade bara vad jag skrev om enlightenment-rörelsen i en post 2018 (länk nedan). Man får försöka se det från den humoristiska sidan, men det är inte lätt. Den höga koncentrationen av floskler är liksom för dominant och framträdande.
🟣 Plusmeny: Enlightenment (2018)
L o g g f i g u r 