Jag hade ingen födelsedagsbjudning idag, har fortfarande alldeles för rörigt hemma efter min fars och min äldsta väns frånfälle under våren och sommaren. De många pinalerna från deras dödsbon belägrar delvis min lägenhet. Jag har inte haft ork att ta itu med det. Har liksom inte riktigt rest mig efter de två smällarna, alls faktiskt, hehe. Så något normalt födelsedagsfirande hemmavid var aldrig på tapeten i år. Det orkades inte med.
Men jag tog emot min son en stund, det gjorde jag så klart. Han fick doppa några Finn Crisp i tomatjuice, och så fick han en kopp kaffe och en chokladgiffel från ICA Supermarket. Sedan pratade vi, och han låg och gjorde ryggövningar på min gamla yogamatta medan jag spelade ny favoritmusik i HomePoden för honom. Det var fint att ses, som det alltid är.
Min syster dök också upp. Hon hade haft lite vajsing med ett och annat och hade ett yogiskt klangbad att hinna hem till, så hon hann bara stanna till med bilen på gatan och gratulera mig. Jag sprang ner, tackade och tog emot hennes present och överlämnade i retur en styck chokladgiffel i påse till henne. Hon var rolig och glupsk där – öppnade omedelbart påsen och tryckte in giffeln i sin trut på gatan. Mums å bums efter den första glupska tuggan började hon associera och minnas sånt som varit.. Sa plötsligt något fullständigt obegripligt om sommarsemestrar i Italien i slutet av 60-talet. Hehe, nä inte alls obegripligt, bara känslomässigt rörligt och himla härligt. Hon är en kvinna med exceptionellt god tillgång och förståelse av sin egen och vår gemensamma historia, ja helt enkelt den bästa och finaste syster som finns.
Men den som gratulerade mig allra först på min födelsedag var en annan kär böna. Hon är också ett kapitel för sig. En språkfantast, tidigare översättare i EU, under flera år boende i Luxemburg som tvåbarnsmor tillsammans med snygg fransman. I grunden är hon lärare och som sådan jobbar hon numera förtjänstfullt i Skånes nordöstra del, och i lilla Lund bor hon nu tillsammans med sin dotter. Nåväl – hon ringde mig strax innan midnatt och samtalet pågick som vanligt en bra stund. Därmed blev hon den första att gratulera mig på högtidsdagen, bara ett par minuter efter tolvslaget. Och hon ser faktiskt ser ut exakt som sin Genmoji, eller vad det heter. Ja, är precis så söt. Det är frapperande porträttlikt.
Ska sägas att hennes son i Lund har samma födelsedag som jag, så de käkade middag tillsammans på hans 23-årsdag ikväll. Jag passade på att skriva ett grattis-meddelande till honom här nu. Valde militärt tema, blev så här:
Gokväll, Korpral Valdemarsson! Jag har den äran att gratulera er på bemärkelsedagen, och mig själv också minsann. Så en resolut kanonsalut till oss båda. Ja, tjoflöjt vad vi två fyller år idag!
Åh, Korpral, ge också den kavata Majorskan en extra kram under kvällen, från denne krutbestänkte beundrare i söderled. Okidoki, därmed får jag önska er en trevlig och munter födelsedagskväll i Garnison Lund. Således allt gott och fyrfaldiga hipp å hurra från Överstefurir Jonasson på Malmö-regementet. ♥️
Man har inte roligare än vad man gör sig, gubbhumorn blir en grej, och kuligt därför att inse den egna mossigheten inför en ny och yngre generation. Gör mig förtjust!
L o g g f i g u r 