Det är egentligen för mycket som står på i Lag-VM i bordtennis just nu för att jag ska skriva något som helst här. Pingisen i Wembley Arena i London har milt sagt upptagit det mesta av min tid den senaste veckan. Men så kom jag att tänka på att det är säsongspremiär för loppisen på Entré och på Fredstorget i morgon (söndag 10/5). Så den får en inte missa! Gott med lite liv och rörelse i kvarteren också ju. Förra året köpte jag ett paraplyställ där.
(För mer kontext se posten En del intressanta konserter framöver (14/4).
Snart på gång för spelningar i regionen: Emmon och Lucrecia Dalt, TT-Reuter & Blago Bung – och 16 Horsepower minsann!
Emmon och Lucrecia Dalt har jag ett gott öga till, så de hade båda varit kul att checka in. Men att gå och se TT-Reuter (ett av de viktigaste banden för mig som jätteung) utan suveräna basisten Peter Ivarss, gitarristen Peter Puders (båda döda) och tighta trummisen Peter Strauss – det vette fasiken.. Men tanken på att se den sällsynta blomman Blago Bung tycker jag om. Vi får se om det blir av.
En något piggare reunion står nog 16 Horsepower för. Ett älskat band här en gång i tiden. David Eugene Edwards, Jean Yves Tola och Pascal Humbert återskapar sin genredefinerande gothic americana på trevliga Amager Bio i Köpenhamn om några veckor. Ska sägas att frontmannen David Eugene Edwards efter sitt fleråriga projekt Wovenhand fortsatt att ge ut musik under eget namn. Han släppte prima albumet Hyacinth 2023 och den 22 maj kommer uppföljaren Mercurial Silence. Första singeln Sun Manes från den plattan knockade mig i natt.
Har alltid känt mig svag för hans mörkt jagade och vackra sound. Det löper som en röd, eller snarare svartblank tråd genom hela hans gärning, från 16 Horsepower via Wovenhand till den senare solosvängen. Existentiellt och lyriskt rör han sig som vanligt kring oro och smärta, tro och försoning. Hans personliga kristna övertygelse är ingen hemlighet, inte heller hans tvivel. Visst, det kan bli lite mycket ibland, men det funkar för mig. De mörka stråken. Intensiteten och musikaliteten. Motståndet och friktionen. Det gör det för denne. Kristenheten har heller aldrig omfamnat hans verk, speciellt inte den högervridna. Som han säger själv:
”Det kristna samhället har aldrig gillat min musik, och den sekulära världen har aldrig accepterat den eftersom den har en kristen prägel. Så ingetdera lägret vill ha det. Det finns inget jag kan göra åt det. Det är bara vad jag gör. Jag tänker inte försöka blidka någon av sidorna
Videokavalkad och speldatum med hela juntan nedan. Vi börjar bakifrån, ja med månadens sista konserter/artister – först ut.
.
Well.. just när en trodde att ombyggnationen av Värnhemstorget skulle gå in sin slutfas, så blev allt värre. En ny våg av asfaltarbeten, trädplantering och allmänt byggkaos har inletts. Värnhem är helt avstängt för bil- och busstrafik, och även för oss som går eller cyklar är det en mara att ta sig fram. Stängsel och barrikader är på plats i alla väderstreck runt torget. Alla gator är stängda för genomfart: Föreningsgatan, Lundavägen, Sallerupsvägen, Östra Förstadsgatan och Kungsgatan. Det tar nu en kvart att gå till Entré, när jag normalt bara har tre minuters gångväg dit.
Vi som bor här är hårt prövade. Ombyggnation har redan varat i två år och den verkar liksom aldrig ta slut. Det är så klart rätt enerverande.
Samtidigt har hela spektaklet en komisk nivå. Det florerar r.ex. ett roligt rykte om att bara fyra personer är anställda för att göra allt jobb. Det hade förklarat ineffektiviteten, så fan vet – det kanske är sant! En annan tragikomisk sak är alla snackisar om hur alkisarna inte kommer fram till anrika gamla krogen Fregatten. De hittar helt enkelt inte dit längre. Står bara och snurrar på stället bakom nåt stängsel, sedan ger de upp och går hem, hehe. Ett smärre helvete är ju också byggkalabaliken för dementa gamlingar, och alla med rollatorer. Polisen har redan fått rycka ut och rädda några förlupna sådana. Senast häromdagen en gammal kvinna som hade snirklat sig in på just Fregatten men inte hade den blekaste aning om hur hon skulle hitta hem. Ja, käre tid vad den här ombyggnationssnurren ställer till det för folk.
Den nya byggfasen har pågått sedan den 13 april och enligt informatörerna i gula västar som är utplacerade runt torget (vissa från Malmö Lokaltrafik och andra från Malmö stad) så varar den till mitten av maj. De stackarna har verkligen ett otacksamt jobb för många är kritiska, ibland förbannade och självklart förvirrade. De undrar ju var deras vanliga busshållplats har flyttats.. Igen!
Alltså, kalla nerver vinner, och det det blir nog fint här till slut. Men samtidigt är det inte något direkt revolutionerande eller jätteintressant stadsplansmässigt som sker, trots projektets långvarighet. Hoho, det känns rätt mycket som Värnhem, ja, som i ett nötskal, och det måste man ändå i någon mån omfamna – att allt i slutändan kommer vara ungefär som vanligt.. Vi ska bara pinas lite på vägen dit!
Ser lovande ut med konserterna framöver i regionen – under vår och sommar fram till hösten. En bunke artister som jag gillar är på gång. Vi har att försöka ta det kronologiskt. I Lund, på Mejeriet: Franska Trion (25/4), om man är lagd åt det hållet. Sedan L.A. Witch på Loppen på Christiania (5 Maj). Annat i närtid i Köpenhamn: svenska synth-akten Emmon (Emma Nylén) på Rust (13 maj). Och så har vi urtidsödlorna TT-Reuter och Blago Bung (en gång de allra finaste blommorna i den musikaliska lundarabatten). De kommer till Mejeriet (15 Maj) – under en förmodat nostalgisk hyllningskväll till Henrik Venant och hans skivbolag Heartwork Records .
Vad mer? Jomen colombianska Lucrecia Dalt – David Sylvains darky-experimentella girlfriend – lirar på på Inkonst (18 maj). Kommer David också finnas med på scen? Det verkar ännu oklart.
Helt säkert är däremot att en annan David kommer att stå på scen dagen efter, nämligen David Eugene Edwards (16 Horsepower, Woven Hand) på Amager Bio i København. Och det är minsann ett återuppståndet 16 Horsepower (David Eugene Edwards, Jean Yves Tola och Pascal Humbert) som uppträder, d.v.s. klassisk Gothic Americana på sympatiska Amager Bio (19 Maj).
En månad senare dimper nyzeeländska Aldous Harding upp i Byen. Hon spelar på Vega (17 juni). Och jag noterar att ett nytt album (i Juni) är på gång med henne efter några års tystnad, även om hon nyligen gjorde ett collab. med Sleaford Mods och ett med Perfume Genius i fjol. Hon har också dykt upp på några av Nick Caves konserter i år. Jamen, hon har ju något Aldous Harding, ja för att citera mig själv från en tidigare post:
(…) Tänk er en inverterad PJ Harvey mixad med aktrisen Giulietta Masina i “Le notti di Cabiria” från 1957 (Fellinis fruga ni vet). Sedan lite Harpo Marx och Kate Bush också. Ibland ett pytte-kryddmått av Joni Mitchell, men med ett helt eget uttryck.
Sedan kör det ihop sig riktigt med Tricky på Slagthuset i Malmö (26/6) och Little Simz på Roskildefestivalen dagen efter. Puh. Och hör och häpna – supersympatiska garagerocklegenden Toody Cole (Dead Moon, Pierced Arrows) kommer till Medley i Malmö i slutet av augusti (26/8). Det får man egentligen inte missa.
Sedan har vi de finska synthpopdrivna favoritflickorna i Maustetytöt som dyker upp på Plan B (12/9) och på Loppen i København dagen efter. Bra artikel i DN om de finska systrarna härförleden: Man behöver inte musik för att hantera positiva känslor.
Ok, ok, så en hel del konserter som väntar framöver. Finns säkert andra som jag missat. Men huh, det är redan ett ansenligt antal och därför nästan lite stressande att tänka på. Fan vet om man orkar med det. Känner jag mig själv rätt så kommer energin i bästa fall räcka till typ en konsert, om någon alls. Frågan är vilken man väljer i så fall? Framtiden får utvisa.
Påsken, vårsolen och det hårda platta ljuset över Värnhem. Vetskapen om sommaren, olidlig värme och svårigheter att andas. Redan nu har jag börjat längta efter hösten. Oops, det var visst dystergöken som talade. Men vår tragiska gamla favoritgalleria har i alla fall levt upp i veckan. Stället kryllar av påsklovslediga barn och föräldrar. Idag bjöds det på clowner, diverse barnaktiviteter, och sockervaddsmaskinen går för högtryck. Så något utöver det vanliga på den dagliga turen till Hemköp. Blev glader över att se allt liv.
På tal om påsk och Jesus.. Nina Hagen, 71 år, deppar då inte ihop. Hon har släppt en ny platta. Albumet Highland To Heaven har en del övrigt att önska, men jag faller för det i alla fall. Inte som en fura, men har faktiskt svårt att värja mig emot hennes numera fullt utblommade och maniska kristenhet. Den är speedad på ett knäppt och kul sätt, och hon är ju verkligen kvar därinne nånstans – den tyska tanten som man ju gillar sedan gammalt. Två låtar, två videor från den nya plattan. Den ena mer vanvettigt kristusvild än den andra.
L O G G F I G U R 