Författare: JHL

Promenad vid Värnhem och längs med Södra Promenaden idag. Vindstilla och strålande sol som värmer nunan. Känns som en av de sista härliga höstdagarna för säsongen, innan regn, rusk och kyla drar in. Jag är inte ensam om att njuta dagen. Ser framförallt en massa nyblivna föräldrar med barn överallt. Nästan osannolikt många.

Första anhalt: På bänk i Rörsjöparken. Vid den torrlagda dammen sitter pappa och termos-fikar med sin 3-4-åriga lille son i solen. Deras närvaro och glädje tillsammans. Minns klart tillbaka hur fint det var med min egen son i vardag och på små utflykter för en herrans massa år sedan.

Snart kommer också en typ 35-årig mamma och sätter sig på bänken närmast mig. Hon bär en baby på magen. Jag kan inte låta bli att le och åt det lilla livet som då och då tittar på mig med förvånansvärt fast och djup blick. Jag dristar mig att säga så himla söt, och får ett kärt tack som svar av mamman. Följer upp med hur gammal? och får veta att det är en flicka och att hon är tre och en halv månad. Halleda!

Efter tio minuter möter barnets pappa upp sin lilla familj på bänken. Han tar över bärandet av babyn, vilar henne på bröstet och borrar kärleksfullt in sin näsa i hennes kinder titt som tätt. Alltså – att se de tre sitta där och ha det så fint tillsammans.. Gör nästan ont av kära hågkomster, och kanske också längtan efter barn, familj, trots mina år. Hade egentligen velat fotografera och föreviga paret med sitt barn och visa er, men det finns ju gränser ibland för vad som låter sig göras..

Men det var inte stopp på barntemat där idag, nänä. Min andra anhalt blir en bänk på Södra Promenaden. Under en halvtimmes tid passeras jag av otaliga pappor och mammor med barnvagnar. Jag går sedan på andra sidan av kanalen hem, längs med Regementsgatan. På bänk sitter en mamma och ammar. När jag så småningom traskar sista biten hem på Kungsgatan ser jag ytterligare en, på ny bänk.

Jesus Matilda! Det pratas om att det föds för få barn i Sverige. Dagens promenad kan tyda på ett trendbrott. Det gläder mig.

Det där med att bli förälder. Jag tycker att det är så synd att folk går miste om det i livet. Har ju förståelse för de som kanske inte kan/kunde fysiologiskt, eller lever med hindrande psykisk ohälsa. Och alla de som inte hittade rätt eller inte fick till det med någon bra partner. Där åren bara gick. Alla de som inte i rättan tid vågade. Aj, alltså – då är det ju så. Sedan har en ju förstås att respektera de frivilligt barnlösa. Men där är det lurigare och tuffare för mig, speciellt när det handlar om den egna blodlinjen, fortsättningen som inte blir.

Ska säga som det är. Jag tycker det är oerhört trist med folk som väljer bort barn här i livet. Yep, så känner jag. Tycker det är djupt beklagligt, rätt fåntrattigt och fegt. Folk som kan och förmår, men inte ser det fina och underbara i att bli förälder. Tragico indeed.

De som av ideologiska orsaker inte vill ha barn är en extra dyster uppgift att försöka förstå för mig. De missar ju en så härlig resa och del av livets goda. Och jag gräms ordentligt över att behöva lära att acceptera deras belägenhet. Jag upplever dem som i ett krympande, uttorkande, ja i nån slags russinprocess som smittar av sig på mig. Det är ju så funtat att ens inre jordmån bevattnas, göds och levandegörs av både barn och barnbarn.

Som väl är här jag vänner som omfamnar och upplever glädjen i att ha kids. Det är en glädje att höra av dem, få foto på dem och deras småttingar, ta del av deras goa vittnesbörd om telningarna och faktiskt föräldraskapets lycka. Många vittnar om ett nytt lugn och balans. Speciellt de som är lite oroliga och stressade sedan innan. Hur de trivs och har hittat mer rätt i sig själv av bara farten – där de kanske trodde att de inte skulle uppleva det – av att bli just en förälder. Men så blev det! Stor seger på den! Känner igen det. Pure Magic!

Så mitt grundläge är gruelse och besvikelse när fullt fungerande personer som har tiden på sin sida, som har möjligheter och framtiden för sig – ändå väljer bort att bli förälder. Det är tröghet och fattighet på hög nivå för mig. Snacka om att gå glip (som dansken säger) av något så livsbejakande och vackert. Att så flagrant missa poängen.

Speciellt har jag svårt för par som hamnar i klängväxtproblematik och klamrar sig fast vid varandra och ägnar sig åt typ husdjur istället för att växla över till släktledets fortsättning i ett älskat barn. Hoho, japp.

Det finns en koppling i det till att inte våga ta sig vidare relationsmässigt. Tänker på folk som sitter fast i stagnerande parförhållanden och inte pallar göra slut och söka vidare i andra riktningar efter liv och lust. Som inte vågar känna att de egna benen bär. Medan tid är.

Jag har nog haft min beskärda del av förluster och ensamhet, av smärtsamma uppbrott och svårigheter att hitta vidare. Det går långt tillbaka. Men jag har trots allt rest mig och gått vidare, gett mig in i nya relationer. Är ju intresserad, nyfiken och fascinerad av kvinnor, och vad man förmår skapa tillsammans. Det har alltid vägt över, trots en hel del tuffa erfarenheter i den tidiga familje- och personhistoriken. Minns nu min gamla terapeut som noterade och lyfte mitt mod där, ja, käre Bertil.

Så vikten av att vara öppen för kärlek och passion. På gott och ont, skulle jag säga. Man har att navigera så gott man kan där.

Det kan bli ganska provocerande att lägga märke till att folk runt en väljer att strypa sin nyfikenhet på att ta sig vidare. Hur man bränner in ett bryskt och hårt nej mot att kasta sig ut i passioner, upplevelser och gemensamma resor med andra. Och när just det där kombineras med en ovilja och oförståelse för föräldraskapets ljuvlighet, då blir jag tungsint och kan t.o.m. resa ragg.

Jamen, så här – om man är i ålder och har möjlighet att låta nyfikenhet och passion ta form med en ny människa eller låta kärleken ta form i gemensamma barn, så är det ju splendido, ja vilken gåva! Jag tycker att det är det minsta man kan begära av den korta stunden vi har på den här planeten. Så smärtan över att missa och lägga ner där – hur det tenderar att lägga en skugga över allt.

Jag blev ju pappa tidigt, säg prematurt, var bara 18 år. Det var omvälvande och tufft på många sätt, men samtidigt det bästa som hänt mig i livet. Så i det stor hela flawless victory på det. Sedan hade jag inte några tankar om fler barn eller familj på många herrans år. Min son och jag var familj nog, efter att jag och mamman hade separerat. Jag njöt av min fina son och att vara pappa till honom, och gör forfarande.

Jag hade mina chanser till nytt pappaskap i 35-45 årsåldern, men valde bort p.g.a. inte tillräckligt kär, och inte riktigt rätt partner. Först när jag hade passerat 50 började jag känna en starkare längtan efter barn och familj. Men av olika anledningar har det inte blivit. Det är lite av en sorg eftersom jag fattar att jag är rätt väl lämpad och alltid varit glader i – och mått bra av – att vara pappa. Nu har jag väl gett upp tanken på det. Åren har gått och jag har blivit för gammal. Men när jag läser om sympatiska män som blir pappor vid hög ålder lystrar jag alltid till och känner mig rätt avundsjuk. Det väcker lusten.

Nåväl, nog om det här. Nu är jag hemma efter sköna höstpromenaden. Sitter i soffan med en kopp starkt espressokaffe. Jag har just läst ett kärt meddelande från böna i Lund, och har sänt några bilder från promenixen till henne och sonen min. Han ja, den lille prinsen! (se nedan).

Ska nu läsa något i senaste numret av filmtidskriften FLM som jag upptäckte i min postbox i porten idag. Sedan ska jag se det sista avsnittet av Babylon Berlin på SVT Play. Sedan blir det käk och kanske en tupplur. Så allt gott. Ändå.

⬤ Relaterad post: Så var der Lys (2014)