Diktsamlingen Zombie blev Jørgen Leth’s sista. Tycker att den har sina stunder. Ett värdigt avslut, men kanske hade han skildrat ålderdomen förtjänstfullt redan innan, i tidigare dikter. För han var bra där, på att berätta om de sena åren. Mäktade med att sätta ord på känslorna och förloppet. Inte alla förunnat att ha kvar den förmågan eller orken mot slutet. Den förloras gärna, som i det verbala tappet under seniliteten. Leth anade vad som väntade. Gav uttryck för det kroppsliga förfallet och tankens små dimmor som började kännas. Han var kvar så länge han kunde, klar, men också svarslös och frågande. Hur kunde det bli så här?
“Den grove hud på hånden / Har den konsistens / Den vil have / Det er en kendsgerning / Jeg ser ansigtet i spejlet / Går videre / Skælver / Ryster / Huden falder af / Jeg ved ikke hvorfor / Søger egentlig ingen forklaring / Jeg ved ikke hvad der foregår.”
I Zombie är perspektivet mer fokuserat på att slaget är förlorat i jämförelse med några av hans tidigare diktsamlingar på temat. Omvärld och verklighet är kvar, men allt är mer hotat och samsas nu med både oroande undermedvetna strömningar och råa insikter. Det är vemodigt och naket, ibland blodigt och brutalt. Dödsrädslan är ständigt närvarande. Maktlösheten i att tvingas leva under den döende kroppens diktatur. Sorgen över att inte kunna delta, vara med på samma sätt längre. Hans längtan efter att betyda något, vara inblandad i något projekt. Få arbeta och göra nytta. Resignationen under sjukdomen. Skröpligheten. Smärtan att behöva säga farväl till det levande. Men också hågkomsterna av det som betytt mest. Som i samlingens avslutande dikt Må gerne blive væk.
Att Leth använde sig av zombiemyten känns självklart. Han bodde många år i Haiti och hade ett intresse för den inhemska voodo-religionen. Zombien har där en existentiell och symbolisk laddning som representerade slavarnas längtan efter befrielse och ett fortsatt liv bortom döden, en motståndets myt som växte fram ur förtryck. Berättelserna om de levande döda formulerade de förslavades visioner om en tillvaro där själens frihet inte längre kunde kedjas fast. Så, en mytologi som klippt och skuren för att ansluta till den horror som är ålderdomen, nedbrytningen av kroppen, förlusten av livsrum. Samtidigt sorgen och minnena över det förlorade och hoppet om en fortsättning efter döden.
Jag gillar zombiefiguren, och zombiefilmer har alltid haft en lugnande effekt på mig. De talar till en på olika plan. I någon mån förstår man ju de stackarna, ja zombiesarna. Eller det går att läsa in en hel del i deras öde.. Säg den bråddjupa sorgen och ilskan över belägenheten.. Panikreaktionen över den intellektuella nedsläckningen, hehe. Återstoden av åderförkalkat ursinne och blodtörst. Att strippas så totalt på sina mer subtila behov. Liv och förfinade känslor ersatta av en infantil förtjusning i att äta levande kött. Minnena som är raderade, utbytta mot blind aggression. Själfullheten som gått förlorad. Och samtidigt de tomt ekande mänskliga nervimpulserna som tycks kvarstå i zombiekollektivet.. Det outsägligt sorgliga i att det enda behovet är att behöva stilla sin hunger, och så den sociala reflexen att vilja vandra tillsammans, röra sig i flock, att vara kvar.
Tidigare om Jørgen Leth:
⬤ Spørg Jørgen om alt (17/10)
⬤ Idag begravdes Jørgen Leth (16/10)
L o g g f i g u r 