Har alltid trivts med folk som är varma och empatiska. Det är jag väl inte direkt ensam om. Men inte sällan har jag märkt att de där rackarna ofta är personer som har psykisk ohälsa, är sjukskrivna eller som det så skämtsamt heter ”går på soc”. Ok, en del av oss kan vara nippriga och jävligt påfrestande, men med tanke på hur tillvaron ter sig för den här gruppen av människor, så är det smått fantastiskt att det just där finns så stor medkänsla och uthållighet, trots utsatthet och prekära lägen, trots sjukdom, grav utmattning och brist på ork. Och nog finns det något i din syn på dem som också mäter ditt eget hjärterum och stjärterum.
Jag är väl en sån där som ändå alltid haft relativt lätt att få god kontakt med folk som liksom är friska och duktiga, har en annan slags kloker energi. Inte sällan akademiker, men då har de nästan alltid en go typ omstörtande sida, och något knäppt och sprudlande livsvänligt. Ja, då ska de ha något verkligt eget, hoho. I friska, väletablerade akademiska kretsar finns i regel en slags samhällstillvänd och självgod självuppfattning, och samtidigt provocerande ängslig, trots att de liksom har sitt på det torra. Rädslan över att inte vara tillräcklig och ständigt behöva jaga bort ensamheten genom att uppleva nya saker är utbredd. Och att vara driven, att komma vidare, i den egna tillvaron som i de relationer man har. Hehe, det där har en viss oro som kan kännas ganska enerverande när man interagerar med dem. Det verkar finnas en oförmåga att stanna upp, att nöja sig med vad man är i, och faktiskt gilla sitt liv. Allt det där paradoxalt nog inte helt ovanligt bland folk i mindfulness- och självutvecklingsträsket.
Sedan har jag funderat på alla de där som på något mystiskt sätt lyckats genomgå långa utbildningar utan att ha ambitioner att vilja förmedla något speciellt intressant efteråt. Att bildningsnivån kan framstå så låg och verstandet så skralt är ändå ganska anmärkningsvärt. Förmodligen beror det på att utbildningarna inte varit speciellt avancerade alls, men samtidigt tänker en ju att det blir vad en gör det till. Och käre tid, hoho, hur många som liksom kan slippa genom. Det kan bli stor humor och vara aningens upprörande – men så vill man ju inte ställa till det, så man säger inget. Man låter liksom de duktiga vara duktiga i fred. Trots att de knappt kan skriva, och det egna uttrycket på flera nivåer är svagt och återhållsamt. Tänker att det där slår jämt över de akademiska facken.
Men ok, ta olika kulturella områden, som jag tänkte på ikväll. Konstfolket kan jag vara svag för. Litteraturnissarna också, fast just där kan tyvärr också mycket vara skitnödigt. Men konstfolket. De påverkas ofta gott av sin akademiska utbildning, vad jag har uppfattat genom åren. Inom musiken är det ofta precis tvärtom – outputen blir återhållsam och mesig. Och aktuellt just nu – arkitekterna är inte sällan snobbiga och har haltande uppfattningar om det mesta. Ja, va fan – läs några artiklar om vad folk från det eländiga arkitektupproret har att komma med, som den där Michael Diamant i Expressen häromdagen. Det impar ju inte direkt, hehe.
Men sedan har vi ju som väl är de som ändå har ambitioner och klarsyn inom sina respektive fack, som faktiskt har något lovvärt och intressant att komma med. De jagas i USA just nu. Snart samma här. Och så finns den exklusiva grupp som förenar det ordnade och väletablerade med att också vara himla fina människor. Jag känner egentligen bara en handfull sådana älskvärda personer. Två av dem är tvillingar. En och annan är kär vän. De resterande är nära familj. Allt det här kokar förstås alltid ner till personlighet. Och antagligen hur många en orkar stå i kontakt med – hoho, där brister jag – så förhoppningsvis är de flera än vad jag känner till. Men för att sammanfatta. De som ger mig nåt är ofta de som är snälla, subversiva, smarta och inte är så jävla duktiga, eller om de är det – snarare då att de ser till att den egna duktigheten har en tillbakadragen roll.
Vad folk har för take on social och ekonomisk rättvisa, på social status och den egna ekonomin spelar också en stor roll i hur jag ser upp till folk, eller faktiskt ser ner på. Men det tar vi en annan dag.
I övrigt skulle jag egentligen vilja uppmana folk att börja snatta, nu när allting har blivit så oskäligt dyrt. Japp! Att bemöta det övervåld som sker på politisk och kapitalistisk nivå genom att själv vara en råtta och rätta till proportionerna kan kännas bra. Både på ett samhälleligt och självnära plan. Japp, ibland får fanimej det vi utsätts för mötas med lite av samma shit. Jag tycker att det är rimligt. Ett visst autonomt uppror i den knepiga vardagen är befogat. Handlar till syvende och sist om självbevarelsedrift, tycker jag. I eftermiddags besökte jag som så ofta det mest vinststinna företaget i dagligvaruhandeln för att handla förnödenheter. Jag kom hem med torskfilé, ett paket kaffe, choklad, ett äpple och några nypor salt. Jag betalade ingenting alls för det. Plockade på mig i min specialsydda jacka med extrafickor för ändamålet. Köpte ett tuggummi och två tomater. Kändes bra, som ett relevant svar på hur samhället gör skillnad på folk och folk. Jomen hur det ju är rätt slarvigt och flummigt ordnat och så. Nä, jag skojar nu. Inte har jag väl snattat idag? Eller?
L o g g f i g u r 